Ett magiskt möte med den uppfinningsrika sagodiktaren, H.C. Andersen
2020-10-23 / Emma Zetterberg
Sagoförebilden och den idérika mannen, vars verk inspirerat och influerat människor världen över. Vem är denna magiska inspiratör? Det kommer detta reportage att besvara, med en insikt i H.C. Andersens liv kan vi lära känna denna fängslande författare.
Jag vandrar ner längs den lilla stengatan i Odense en tidig höstmorgon, vinden susar i mina öron och höstlövens vackra färger fångar min blick. Vägen som jag fått beskriven för mig var första svängen till höger, sen andra till vänster från den stora vägen och efter en tids letade, är jag äntligen framme vid det lilla huset som H.C Andersen hade levt i som barn under två års tid. Varför han valde denna plats för vår intervju förundrade mig, men det kom snabbt över mig att denna plats var perfekt. För det var här som allt hade börjat!
Det första mötet
Det tog bara några minuter, sen såg jag honom för första gången gåendes på den lilla stengatan mot mig och med ovanligt mjuka kliv kom H.C Andersen fram till mig, där jag stod under en trädkrona täckt av löv i alla höstens vackra färger.
Jag hade tänkt mig att en karl i hans ålder skulle utstråla en mer robust och karl-lik aura, men det var verkligen inte fallet med denna man. Stegen som han tog där på den lilla stengatan var så lätta, att man nästan trodde att han flög fram. Han var som något ur en saga. Vi hälsade på varandra och jag kunde inte annat än fråga hur det kommer sig att han för sig på det viset? Med ett leende på läpparna, skrattade han en stund. Sedan fick jag svaret.
’’ Under ett av mina tidigare år i livet, blev jag antagen på en balettskola, det var en obetald befattning men som gynnade mig på andra sätt livet.’’
Det var inte konstigt att han så graciöst vandrade fram till mig under det där första mötet. Baletten hade haft en inverkan som fanns kvar många år efter att han slutade praktisera den.
H.C. Andersen, barndomen
Hans Christian Andersen, en man med många talanger, har säkert mer i bagaget än baletten. Nyfiket började jag fråga mer kring hans barndom och hur den påverkat hans nutida verk. Vi hade förflyttat oss från hans barndomshem till en liten parkbänk som fanns i närheten av huset. Denna höstmorgon var ganska kall men sällskapet av H.C Andersen lade vädret i glömskan. Han började berätta mer om sina tidigare år i livet. Han sa att det var bäst att börja från början, så som man gör när man ska läsa en saga.
Han tittade med glansiga ögon mot det hus som vi först möttes vid. Sedan skyllde han glansen på vinden, men något i mig fick en känsla av glädje när jag såg på honom. Det var antagligen glädjetårar som försökte ta sig fram den här morgonen. För det fanns inte en gnutta sorgsenhet i hans blick, trots glansen.
Det framkom att oavsett den korta tid som han spenderat i huset som barn så hade det haft en inverkan som än idag fick honom att känna sig som ett litet barn när han besökte hemmet. Minnen av sig själv lekandes, springandes runt huset, vaknade helt enkelt till liv!
På äldre dagar
Efter en tag, reste vi oss upp och började gå bort från huset. Kylan var alltför hård, så vi valde att ta en promenad och fortsätta intervjun på det sättet istället.
H.C Andersens skrivande blomstrade, det ena verket efter det andra skrevs ned och publicerades. Förutom kärleken till skrivandet, berättade H.C Andersen om hans förälskelse till resande. Under sina senare ungdomsår, som övergick till tidiga vuxen år reste han mycket, detta gav så klart inspiration till hans verk men var också nyttiga upplevelser som han uppskattade väldigt mycket.
Plötsligt flög ett löv in rakt i ansiktet på H.C Andersen, promenaden upphörde snabbt och vi båda brast ut i skratt. Han påpekade att naturen, precis som hans sagor kunde framkalla plötsliga hinder. Ett löv i ansiktet var något av ett mindre hinder enligt honom själv. Jag började tänka på de sagor som jag själv hade läst av honom och tänkte att denna författare verkligen kunde fånga läsarens intresse. Sedan utan att tänka frågade jag hur det kommer sig att han skriver sagor, alltså barnböcker.
Han svarade att han alltid haft livlig fantasi, även under sin fattigare barndom fanns fantasin nära till hands. Han anmärkte att hans fantasi aldrig riktigt tar slut och att hans ålder inte influerar med den barnsliga sida som han håller så kär.
Och kanske är det så att alla har ett litet barn inom sig som aldrig riktigt försvinner. Alla växer vi upp och alla mognar på sitt eget sätt och i sitt eget tempo, men även hos vuxna finns minnena av barndomen kvar och känslorna som uppstår lever vidare. Jag kan inte påstå att min egen fantasi är särskilt stor, men det behöver den inte vara när människor som H.C Andersens fantasi är stor nog åt alla!
H.C. Andersen, barndomen
Hans Christian Andersen, en man med många talanger, har säkert mer i bagaget än baletten. Nyfiket började jag fråga mer kring hans barndom och hur den påverkat hans nutida verk. Vi hade förflyttat oss från hans barndomshem till en liten parkbänk som fanns i närheten av huset. Denna höstmorgon var ganska kall men sällskapet av H.C Andersen lade vädret i glömskan. Han började berätta mer om sina tidigare år i livet. Han sa att det var bäst att börja från början, så som man gör när man ska läsa en saga.
Han tittade med glansiga ögon mot det hus som vi först möttes vid. Sedan skyllde han glansen på vinden, men något i mig fick en känsla av glädje när jag såg på honom. Det var antagligen glädjetårar som försökte ta sig fram den här morgonen. För det fanns inte en gnutta sorgsenhet i hans blick, trots glansen.
Det framkom att oavsett den korta tid som han spenderat i huset som barn så hade det haft en inverkan som än idag fick honom att känna sig som ett litet barn när han besökte hemmet. Minnen av sig själv lekandes, springandes runt huset, vaknade helt enkelt till liv!
På äldre dagar
Efter en tag, reste vi oss upp och började gå bort från huset. Kylan var alltför hård, så vi valde att ta en promenad och fortsätta intervjun på det sättet istället.
H.C Andersens skrivande blomstrade, det ena verket efter det andra skrevs ned och publicerades. Förutom kärleken till skrivandet, berättade H.C Andersen om hans förälskelse till resande. Under sina senare ungdomsår, som övergick till tidiga vuxen år reste han mycket, detta gav så klart inspiration till hans verk men var också nyttiga upplevelser som han uppskattade väldigt mycket.
Plötsligt flög ett löv in rakt i ansiktet på H.C Andersen, promenaden upphörde snabbt och vi båda brast ut i skratt. Han påpekade att naturen, precis som hans sagor kunde framkalla plötsliga hinder. Ett löv i ansiktet var något av ett mindre hinder enligt honom själv. Jag började tänka på de sagor som jag själv hade läst av honom och tänkte att denna författare verkligen kunde fånga läsarens intresse. Sedan utan att tänka frågade jag hur det kommer sig att han skriver sagor, alltså barnböcker.
Han svarade att han alltid haft livlig fantasi, även under sin fattigare barndom fanns fantasin nära till hands. Han anmärkte att hans fantasi aldrig riktigt tar slut och att hans ålder inte influerar med den barnsliga sida som han håller så kär.
Och kanske är det så att alla har ett litet barn inom sig som aldrig riktigt försvinner. Alla växer vi upp och alla mognar på sitt eget sätt och i sitt eget tempo, men även hos vuxna finns minnena av barndomen kvar och känslorna som uppstår lever vidare. Jag kan inte påstå att min egen fantasi är särskilt stor, men det behöver den inte vara när människor som H.C Andersens fantasi är stor nog åt alla!
Källförteckning:
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/hans-christian-andersen (05/10 2020)
https://sv.wikipedia.org/wiki/H.C._Andersen (05/10 2020)
Källförteckning:
https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/hans-christian-andersen (05/10 2020)
https://sv.wikipedia.org/wiki/H.C._Andersen (05/10 2020)
Läs artikeln på Gevaliensis | Till skoltidningen Gevaliensis