Skolhistoria: från vevgrammofon till USB
2026-02-26 / Olle Käll, Hampus Olander, Rickard Emilsson
På Vasaskolan finns många intressanta apparater.
Här är ett par av dem, med tillhörande bakgrundshistorier.
Vi svenskar har ofta för vana att ta den moderna tekniken för givet. För när det kommer till den teknologiska utvecklingen (mer specifikt all den teknik som vi hanterar till vardags) råder ingen större utbredd tacksamhet. Jag kan väl knappast vara ensam om att fullkomligt sakna tålamod för teknik som strular? Ni känner igen scenariot: Mobilskärmen fryser, Bluetooth hittar inte enheten, skoldatorn kräver en programuppdatering, WiFi:et laddar… ja listan kan göras lång. Trots att vi alltid omges av teknikens underverk, är det de få stunderna av krångel som nästan kan få oss att förlora hoppet om livet.
Vår nonchalanta och självklara inställning till teknologins existens får oss att glömma vilken få förunnad lyx den i själva verket är. Men oavsett hur mycket tekniken förbättrar våra liv, resonerar vi som så att den alltid ska finnas där och fungera, undantagslöst!
Låt oss med dem orden introducera er för en historialektion i det som lett oss fram till där vi befinner oss idag. För om vi tänker efter lite noggrannare; är det verkligen uppenbart att kunna ansluta skoldatorn till projektorn? Är det helt givet att med Bluetooth kunna spela upp ljud på högtalarna i klassrummet? Är till och med något så självklart som internet helt självklart? För så enkelt har det inte alltid varit…
Miniräknarens förfäder
Låt oss inleda med föregångarna till den idag uppenbara miniräknaren. En så pass självklar samtidspryl att det i nuläget knappt går att föreställa sig en tidigare modell – för att inte tala om tiden innan den uppfanns. Miniräknare eller kalkylator: En uppfinning som tar vid när människans hjärna inte räcker till. Analoga miniräknare förknippar nog majoriteten av oss med mattelektionerna i skolan; för till vardags dominerar kalkylatorn på mobilen. Appen Kalkylator som dominerar så till den grad att ungdomar på fullaste allvar ställer sig frågan: ”Varför behöver jag lära mig matte? Jag har ju miniräknare på mobilen?”.
Låt oss inleda med föregångarna till den idag uppenbara miniräknaren. En så pass självklar samtidspryl att det i nuläget knappt går att föreställa sig en tidigare modell – för att inte tala om tiden innan den uppfanns. Miniräknare eller kalkylator: En uppfinning som tar vid när människans hjärna inte räcker till. Analoga miniräknare förknippar nog majoriteten av oss med mattelektionerna i skolan; för till vardags dominerar kalkylatorn på mobilen. Appen Kalkylator som dominerar så till den grad att ungdomar på fullaste allvar ställer sig frågan: ”Varför behöver jag lära mig matte? Jag har ju miniräknare på mobilen?”.
Räknestickan
Fram till för 400 år sedan saknades avancerade, behjälpliga verktyg för att genomföra matematiska uträkningar. Under majoriteten av mänsklighetens historia behövde matematikerna förlita sig enbart på sina matematikkunskaper, med endast papper och penna till hjälp. Men en genialisk uppfinning, från den engelska matematikern William Oughtred, fick den tidigare kulramen att framstå som rena rama leksaken.
Räknestickan är ett matematiskt hjälpmedel som bygger på John Napiers uppfinning av logaritmer. Med denna trästicka kan man räkna och avläsa även multiplikation och division som dessförinnan krävt räknetabeller. Räknestickan bygger på de olika skalorna; A-, B-, C-, D-, LU-, LL-skala (se bild), som avläses likt en linjal men med olika avstånd mellan talen som ökar exponentiellt. Uppfinningen introducerades år 1622, men hängde med långt in på 1970-talet i skolan, fastän elektriska räknehjälpmedel tagits fram.
Räknestickan
Fram till för 400 år sedan saknades avancerade, behjälpliga verktyg för att genomföra matematiska uträkningar. Under majoriteten av mänsklighetens historia behövde matematikerna förlita sig enbart på sina matematikkunskaper, med endast papper och penna till hjälp. Men en genialisk uppfinning, från den engelska matematikern William Oughtred, fick den tidigare kulramen att framstå som rena rama leksaken.
Räknestickan är ett matematiskt hjälpmedel som bygger på John Napiers uppfinning av logaritmer. Med denna trästicka kan man räkna och avläsa även multiplikation och division som dessförinnan krävt räknetabeller. Räknestickan bygger på de olika skalorna; A-, B-, C-, D-, LU-, LL-skala (se bild), som avläses likt en linjal men med olika avstånd mellan talen som ökar exponentiellt. Uppfinningen introducerades år 1622, men hängde med långt in på 1970-talet i skolan, fastän elektriska räknehjälpmedel tagits fram.
En klassisk räknesticka av det engelska märket Unique.
Räknesnurran
1874 introducerade det svenska företaget Original-Odhner en räknemaskin som behärskade samtliga fyra grundläggande räknesätt: Räknesnurran. Den användes mest på banker och kontor långt in på mitten av 1900-talet; framför allt för att beräkna addition och multiplikation.
Mekanismen bakom räknesnurran bygger på maskinens olika delar; ställverket, räknarkammen, räkneverket, skiftningsmekanismen samt veven – vilka sammantaget vittnar om ingenjörskonstens genialitet. I praktiken styr veven (se bild) multiplikationen, antalet varv som veven snurras motsvarar själva multiplikationstalet. Fördelen med denna konstruktion är att beräkningen förfaller sig tydlig och svaret går enkelt att avläsa korrekt. Dessvärre var maskinens vikt en påtaglig nackdel som gjorde den otymplig att förflytta. Orginal-Odhners räknesnurra kunde väga mellan sju och nio kilo.
En klassisk räknesticka av det engelska märket Unique.
Räknesnurran
1874 introducerade det svenska företaget Original-Odhner en räknemaskin som behärskade samtliga fyra grundläggande räknesätt: Räknesnurran. Den användes mest på banker och kontor långt in på mitten av 1900-talet; framför allt för att beräkna addition och multiplikation.
Mekanismen bakom räknesnurran bygger på maskinens olika delar; ställverket, räknarkammen, räkneverket, skiftningsmekanismen samt veven – vilka sammantaget vittnar om ingenjörskonstens genialitet. I praktiken styr veven (se bild) multiplikationen, antalet varv som veven snurras motsvarar själva multiplikationstalet. Fördelen med denna konstruktion är att beräkningen förfaller sig tydlig och svaret går enkelt att avläsa korrekt. Dessvärre var maskinens vikt en påtaglig nackdel som gjorde den otymplig att förflytta. Orginal-Odhners räknesnurra kunde väga mellan sju och nio kilo.
En av Original-Odhner:s räknesnurror från 1935, vilken efterlevde företagets slogan "En maskin att räkna med".
Facit- den halvelektroniska kalkylatorn
Så tidigt som 1906 grundades vad som senare kom att bli AB Facit: ett framstående företag inom skrift och räknemaskiner. Från början tillverkade man kontorsmöbler under ledning av friherren Theodor Adelswärd, med företagsnamnet AB Åtvidabergs förenade industrier, till dess att företaget försattes i konkurs 1922. I samband med att företaget räddades av Sydsvenska banken uppköptes också det lilla företaget AB Facit i Solna, vilka tillverkade räknemaskiner. Även Facit hade en egen räknesnurra, och senare kom den tidigare nämnda Odhners räknesnurra att tillverkas på licens av företaget, vilket sammantaget resulterade i stor ekonomisk framgång. Därefter licenstillverkades amerikanska Royals skrivmaskiner samt tyska Brunsvigas räknemaskiner av Facit. Det dröjde dock ända fram till 1932 innan den första elektriska räknemaskinen tillverkades av företaget: modell T. Mellan 1950 och 1965 satsade man på tillverkning av datorer, och Facit var högt delaktiga i framtagandet av Sveriges första datorer SMIL och BESK.
Klassiska Facit 1191 tillverkades i början av 1970-talet i Japan, och var en vidareutveckling av räknemaskinen som presenterade sina beräkningar enbart på en pappersrulle, så som kassaapparater länge gjorde och fortfarande gör om man begär det i butiken.
Facits kompromiss mellan papper och digital presentation användes på väldigt många kontor runt om i världen, men aldrig i den storlek som miniräknarna från Texas instruments, Hewlett Packard eller Casio från Japan lyckades skapa i början av 70-talet. De var dessutom billigare och driftsäkra och många kontor bytte bort sina Facit-maskiner under en intensiv konkurrens.
Facit- den halvelektroniska kalkylatorn
Så tidigt som 1906 grundades vad som senare kom att bli AB Facit: ett framstående företag inom skrift och räknemaskiner. Från början tillverkade man kontorsmöbler under ledning av friherren Theodor Adelswärd, med företagsnamnet AB Åtvidabergs förenade industrier, till dess att företaget försattes i konkurs 1922. I samband med att företaget räddades av Sydsvenska banken uppköptes också det lilla företaget AB Facit i Solna, vilka tillverkade räknemaskiner. Även Facit hade en egen räknesnurra, och senare kom den tidigare nämnda Odhners räknesnurra att tillverkas på licens av företaget, vilket sammantaget resulterade i stor ekonomisk framgång. Därefter licenstillverkades amerikanska Royals skrivmaskiner samt tyska Brunsvigas räknemaskiner av Facit. Det dröjde dock ända fram till 1932 innan den första elektriska räknemaskinen tillverkades av företaget: modell T. Mellan 1950 och 1965 satsade man på tillverkning av datorer, och Facit var högt delaktiga i framtagandet av Sveriges första datorer SMIL och BESK.
Klassiska Facit 1191 tillverkades i början av 1970-talet i Japan, och var en vidareutveckling av räknemaskinen som presenterade sina beräkningar enbart på en pappersrulle, så som kassaapparater länge gjorde och fortfarande gör om man begär det i butiken.
Facits kompromiss mellan papper och digital presentation användes på väldigt många kontor runt om i världen, men aldrig i den storlek som miniräknarna från Texas instruments, Hewlett Packard eller Casio från Japan lyckades skapa i början av 70-talet. De var dessutom billigare och driftsäkra och många kontor bytte bort sina Facit-maskiner under en intensiv konkurrens.
Facit 1191 från 1971 kom att bli en viktig del inom svenskt kontorsarbete.
Ljud i mångfald
Ända sedan den tyske fysikern Heinrich Hertz upptäckt den elektromagnetiska strålningen i slutet av 1880-talet dröjde det ett antal år innan den trådlösa telegrafin (och därmed den trådlösa ljudöverföringen via elektronik) introducerades år 1895. Eftersom trådlös kommunikation var revolutionerande för sin tid, blev det ett dyrt att massproducera instrumenten i tidigt skede. Så sent som vid 1920-talet hade familjer i välbärgade länder fått tillgång till radio för underhållning, i form av nyhetsrapportering och musiklyssnande. Alltsedan radioapparaterna utvecklades, dök allt fler likartade apparater upp på marknaden. Sverige var framstående i utvecklingen, och snart fanns såväl portabla som stationära varianter att tillgå. Det fanns dock andra alternativ, såsom grammofoner och bandspelare, vilka aldrig krävde trådlös teknik för uppspelning av ljud.
Bärbar grammofon
Den tyske uppfinnaren Emil Berliner grundade år 1898 ett kompani i Storbritannien, för tillverkning av så kallade laterala skivor (senare grammofonskivor). Företaget The Gramophone Company tillverkade i tidigt skede egna fonografer för uppspelning av skivorna, och i samband med detta tillkom de allra första skivbolagen. Det fanns många intressenter till den nyutvecklade teknologin, både rent teknologiskt och utsmyckningsmässigt. Underhållningsvarumärket His Master’s Voice uppköptes 1899, med den stereotypiska hunden Nipper som nyfiket tittade in i en gramofontratt. Till en början användes mekanik för att frambringa ljudet, eftersom ljuduppspelning egentligen aldrig har krävt elektricitet. En grammofon är försedd med en vev, som spänner en fjäder och får skivan att rotera. Elektriska apparater som högtalare och förstärkare, avsedda för ljuduppspelning, kom långt senare vid 1920-talet.
Grammofonen på bilden nedan är en tidig variant, troligen från 1900-talets början. Den är portabel och därmed inbyggd i en koffert. I stället för att ha en extern ljudtratt har den en inbyggd ljudkanal, någonting som blev allt vanligare mellan 1915 och 1930. Tekniken bakom en analog grammofon, kallad fonograf, är mycket simpel. På en skiva graveras eller etsas ljudvågorna in, vartefter de motsvaras av fysikaliska avvikelser i det förekommande ljudet. För att avlyssna skivans innehåll krävdes ett uppspelningsstylus, som vibrerade i den ingraverade skårorna för att återge ljudet. Ljudet förstärks lätt genom att tillsätta ett membran, samt att förstärka det med rör eller en tratt.
Ända sedan den tyske fysikern Heinrich Hertz upptäckt den elektromagnetiska strålningen i slutet av 1880-talet dröjde det ett antal år innan den trådlösa telegrafin (och därmed den trådlösa ljudöverföringen via elektronik) introducerades år 1895. Eftersom trådlös kommunikation var revolutionerande för sin tid, blev det ett dyrt att massproducera instrumenten i tidigt skede. Så sent som vid 1920-talet hade familjer i välbärgade länder fått tillgång till radio för underhållning, i form av nyhetsrapportering och musiklyssnande. Alltsedan radioapparaterna utvecklades, dök allt fler likartade apparater upp på marknaden. Sverige var framstående i utvecklingen, och snart fanns såväl portabla som stationära varianter att tillgå. Det fanns dock andra alternativ, såsom grammofoner och bandspelare, vilka aldrig krävde trådlös teknik för uppspelning av ljud.
Bärbar grammofon
Den tyske uppfinnaren Emil Berliner grundade år 1898 ett kompani i Storbritannien, för tillverkning av så kallade laterala skivor (senare grammofonskivor). Företaget The Gramophone Company tillverkade i tidigt skede egna fonografer för uppspelning av skivorna, och i samband med detta tillkom de allra första skivbolagen. Det fanns många intressenter till den nyutvecklade teknologin, både rent teknologiskt och utsmyckningsmässigt. Underhållningsvarumärket His Master’s Voice uppköptes 1899, med den stereotypiska hunden Nipper som nyfiket tittade in i en gramofontratt. Till en början användes mekanik för att frambringa ljudet, eftersom ljuduppspelning egentligen aldrig har krävt elektricitet. En grammofon är försedd med en vev, som spänner en fjäder och får skivan att rotera. Elektriska apparater som högtalare och förstärkare, avsedda för ljuduppspelning, kom långt senare vid 1920-talet.
Grammofonen på bilden nedan är en tidig variant, troligen från 1900-talets början. Den är portabel och därmed inbyggd i en koffert. I stället för att ha en extern ljudtratt har den en inbyggd ljudkanal, någonting som blev allt vanligare mellan 1915 och 1930. Tekniken bakom en analog grammofon, kallad fonograf, är mycket simpel. På en skiva graveras eller etsas ljudvågorna in, vartefter de motsvaras av fysikaliska avvikelser i det förekommande ljudet. För att avlyssna skivans innehåll krävdes ett uppspelningsstylus, som vibrerade i den ingraverade skårorna för att återge ljudet. Ljudet förstärks lätt genom att tillsätta ett membran, samt att förstärka det med rör eller en tratt.
Brittiska "The Gramophone Company" tillverkade många grammofoner. Här en en av dem- utan ljudtratt dessutom!
Tandbergs rullbandspelare
Vebjørn Tandberg var en norsk civilingenjör som arbetade med att ersätta så kallade trådspelare med bandspelare. Principen bygger på att trådens eller bandets ämnen (oftast järn eller krom) magnetiseras molekylärt när en signal anträffar bandet, exempelvis från en mikrofon. Ljudet återges av ett tonhuvud som består av en elektromagnet, vilken omvandlar de magnetiska spåren på bandet till en växelström. Ljudet återges slutligen av en högtalare, alternativt hörlurar som vid rullbandspelarens genombrott hade blivit allt vanligare.
År 1968 lanserade Tandberg rullbandspelare modell 14. Den är vackert beklädd i teak och väger cirka 8,7 kilo. Bandspelaren är försedd med en mängd faciliteter, två hastigheter: 1 7/8 och 3 3/4, tre separata ingångar för inspelning med mikrofon, radio och pickup. Man kan även använda bandspelaren som grammofonförstärkare. Enligt säkra källor ansågs Tandbergs rullbandspelare vara bland de vanligaste i skolor under 50- och 60-talet.
Tandbergs rullbandspelare
Vebjørn Tandberg var en norsk civilingenjör som arbetade med att ersätta så kallade trådspelare med bandspelare. Principen bygger på att trådens eller bandets ämnen (oftast järn eller krom) magnetiseras molekylärt när en signal anträffar bandet, exempelvis från en mikrofon. Ljudet återges av ett tonhuvud som består av en elektromagnet, vilken omvandlar de magnetiska spåren på bandet till en växelström. Ljudet återges slutligen av en högtalare, alternativt hörlurar som vid rullbandspelarens genombrott hade blivit allt vanligare.
År 1968 lanserade Tandberg rullbandspelare modell 14. Den är vackert beklädd i teak och väger cirka 8,7 kilo. Bandspelaren är försedd med en mängd faciliteter, två hastigheter: 1 7/8 och 3 3/4, tre separata ingångar för inspelning med mikrofon, radio och pickup. Man kan även använda bandspelaren som grammofonförstärkare. Enligt säkra källor ansågs Tandbergs rullbandspelare vara bland de vanligaste i skolor under 50- och 60-talet.
Den norsktillverkade rullbandspelaren av Tandberg, närmare bestämt modell 14 från 1968.
Kassettbandspelaren
Alla 70- 80- 90- och 00-talister måste på ett eller annat sätt ha kommit i kontakt med en klassisk kassettbandspelare under sitt liv. Tyska BASF (Badische Anilin- & Soda-Fabrik) är en kemikoncern som grundades redan 1865. Cirka 100 års verksamhet bestod av kemikalietillverkning, och inte förrän 1966 bytte man delvis riktning och gav sig in i ljud- och filmkassettstillverkning. De allra första kassettbanden hade järnoxid (Fe2O3, vanlig rost) som magnetiserades och agerade ”minne” åt vad som hade spelats in. BASF utvecklade en mer pålitlig variant med kromdioxid CrO2 som minne. Kassettbanden kom att göra den dåvarande skivmarknaden annorlunda, eftersom en hel LP-skiva kunde rymmas i ett kassettband. Ljudkvaliteten är däremot betydligt sämre hos banden än skivorna långsiktigt sett, just för att banden tenderar att avmagnetiseras med tiden till skillnad från skivorna.
Bärbara kassettbandspelare blev förstås populära av den enkla anledningen, att man kunde ta dem med sig varthelst man ville. BASF samarbetade under 70-talet med en handfull andra teknikföretag, och tog fram CC Recorder 9110 CrO2, med funktioner för både in- och uppspelning. Modellen tillverkades mellan 1974 och 1978, men levde tillsammans med sina efterföljare kvar framåt slutet av 1900-talet, när CD-skivorna alltmer tog över marknaden.
Vi hoppas att du tar med dig någonting intressant av dessa historiska apparaters berättelser!
/Olle, Hampus och Rickard
Den norsktillverkade rullbandspelaren av Tandberg, närmare bestämt modell 14 från 1968.
Kassettbandspelaren
Alla 70- 80- 90- och 00-talister måste på ett eller annat sätt ha kommit i kontakt med en klassisk kassettbandspelare under sitt liv. Tyska BASF (Badische Anilin- & Soda-Fabrik) är en kemikoncern som grundades redan 1865. Cirka 100 års verksamhet bestod av kemikalietillverkning, och inte förrän 1966 bytte man delvis riktning och gav sig in i ljud- och filmkassettstillverkning. De allra första kassettbanden hade järnoxid (Fe2O3, vanlig rost) som magnetiserades och agerade ”minne” åt vad som hade spelats in. BASF utvecklade en mer pålitlig variant med kromdioxid CrO2 som minne. Kassettbanden kom att göra den dåvarande skivmarknaden annorlunda, eftersom en hel LP-skiva kunde rymmas i ett kassettband. Ljudkvaliteten är däremot betydligt sämre hos banden än skivorna långsiktigt sett, just för att banden tenderar att avmagnetiseras med tiden till skillnad från skivorna.
Bärbara kassettbandspelare blev förstås populära av den enkla anledningen, att man kunde ta dem med sig varthelst man ville. BASF samarbetade under 70-talet med en handfull andra teknikföretag, och tog fram CC Recorder 9110 CrO2, med funktioner för både in- och uppspelning. Modellen tillverkades mellan 1974 och 1978, men levde tillsammans med sina efterföljare kvar framåt slutet av 1900-talet, när CD-skivorna alltmer tog över marknaden.
Vi hoppas att du tar med dig någonting intressant av dessa historiska apparaters berättelser!
/Olle, Hampus och Rickard
BASF:s kassettbandspelare 9110 tillverkades mellan 1974 och 1978 i Tyskland.
BASF:s kassettbandspelare 9110 tillverkades mellan 1974 och 1978 i Tyskland.
Läs artikeln på Gevaliensis | Till skoltidningen Gevaliensis