Vad Du Inte Ser

"Gud! Vad du är på svenska!" När jag var fem år gammal var det en simpel komplimang som fick ett stort leende i respons. Nu, när min förmåga att läsa mellan raderna inte är helt obefintlig, känns det alltid som om dem glömmer en sats: "Gud! Vad du är bra på svenska... för en blatte."

Min gamla psykologilärare hade lite av en nisch: hon brukar alltid, oberoende av vilken sorts uppgift vi gjorde, inkludera en självanalys i vårt arbete. Jag tyckte det var roligt och lite löjligt men det gav mig också väldigt mycket insikt över hur fördomar påverkade min uppväxt; hur de hängde, och fortfarande hänger, över mig likt ett moln som vilken sekund som helst kommer släppa sitt vrede ner på mig. Fördomar om människor vars hud inte är kritvit, som äter banan och ris och vars hem ligger i förorten.

Fördomar som inte låter en vara en individ, som inte låter en vara sitt riktiga jag, för man påtvingas representera ett kollektiv som man aldrig bad om att vara inkluderad i. Kan ni tänka er vilken sorts effekt detta har på ett barn?!

När man påtvingas att alltid le, alltid bete sig, när man aldrig får skrika eller vara arg eller trött, för man spelar negrernas representant och folk inte ser en person utan en hel ras. 

Känslan när ens lärare blir chockad över ens intelligens, att Abdi inte vänder sig till våld eller droger, eller fastän man aldrig har satt fot utanför Sverige ändå blir bemött av bullshit såsom "Gud! Vad du är bra på svenska!" som om det vore ett mirakel. Som om tanken av att jag, en svarthyad hijab-bärande tjej från förorten, kan formulera sig lika bra som en etnisk svensk tjej från Skåne, är ofattbart.

"Men det är bara en komplimang!" säger du, men det är ingen komplimang om det kräver att du sätter ned alla likt mig. 

För jag vet vad du ser när du tänker på förorten. 

Du ser slitna hus, langare och ett torg där det enda man inte hör är svenska. 

Vad du inte ser är det rika kulturutbytet, hur Khaled kan fyra språk flytande och fem till halvdant, vad du inte ser är grannarna som hjälper varann, familjekänslan och den gemenskapen som finns bland betongen.

Men framförallt, vad du inte ser, och vad du inte förstår, är att dina ord, och din mörka syn på mitt hem, skapar en självuppfyllande profetia där det barn du fyllt med dina hemska tankar blir en självuppfyllande profetia. För vad du inte ser är att dina fördomar är den sjukdomen som tar kål på all potential som finns i förorten. 

För vilket barn känner sig inte marginaliserad när det enda de hör är att de inte kan eller borde ens försöka bli något, för du vägrar kolla på honom? 

Vad får dig att tro att Abdi vill bli nåt annat än langare när det enda du ser är en langare?

Sluta kolla på oss som ett kollektiv, sluta sudda bort vår individualitet, sluta blunda och sluta fan i helvete tro att vi är problemet när det är du som såg lilla Abdi och bestämde dig för hur hans framtid skulle se ut för honom innan han ens hade chansen att förstå att han har en framtid.

Sluta med dina fördomar.