Nyheter från Sveriges alla skoltidningar på ett och samma ställe

Tyresö, Strandaren:

Mannen på Coop

2018-05-28 / Gabriel de Blasio

När det plöstligt händer, vem är där för dig? Kommer du få den hjälp du behöver? Eller kommer omgivningen leva vidare i sin egen värld samtidigt som det är din värld som behöver deras uppmärksamhet och tid?

Med en tvåliters kall Zingo i ena handen och ett kvitto i den andra så scannar jag kvittot vid grinden efter snabbkassorna. Jag känner hur det vattnas i munnen efter drycken jag nyss köpt. Min vän som jag var med har dumt nog valt att ta de manuella kassorna, så jag förstår att jag kommer vänta i vad som känns en evighet i denna värme. Till min lättnad ser jag en stol som står längs väggen mittemot varu-banden efter kassorna. På min väg mot stolen vrider jag på korken på min flaska. Först är det trögt och jag känner hur skårorna i korken trycks in mot min tumme och mitt pekfinger. När jag skruvat korken ett halvt varv så känner jag hur trycket släpper. I samband med att det blir väldigt lätt att skruva korken hör jag hur kolsyran släpps fri i ett kort men högljutt pys. Bredvid stolen som jag spanat in står en till stol där en äldre dam sitter. Jag ser att hon bekymrat sitter och tittar på en man som sitter på bänken i slutet av rullbanden vid kassorna. Hon säger till mig att gå fram och försöka hjälpa honom sätta sig i stolen som konstigt nog stod bredvid honom.

Ofrivilligt tar jag en paus från mitt sippande på den läskande Zingon som sticker i näsan av kolsyran. Denna man, som jag antar är kvinnans make, ser ut att vara väldigt trött. När jag går fram till honom så viftar han med sina trötta armar bort mig och detta får mig att ge upp.
Jag beger mig tillbaks till min stol och sekunden jag sätter mig så ser jag i mannens ögon att han försvinner från sin egen kropp. Han faller långsamt men utan motstånd ned från bänken och ner på den kalla marken av släta stenskivor. Efter några sekunders förvirring går en av Coops personal snabbt fram. Kvinnan i stolen bredvid svamlar om att hon förr alltid kunde hjälpa till, men att hon nu inte kunde det på grund av sin ålder. Dessa sekunder av förvirring var det som att omgivningen blev överbelastad av situationen och ingen vågade eller visste vad de skulle göra. Efter att den anställda gått fram var det fler och fler som hjälpte till och snart vaknade mannen till igen.

Som en flock får gjorde alla, förutom den anställda som gått fram, som de andra i deras omgivning.

Anledningen till att denna händelse var på sätt och vis skrämmande var att när jag såg mannen ligga där med svett rinnandes från pannan och ner över ögonen, så kunde jag inte låta bli att tänka på min egen morfar. Det skulle lika gärna kunnat ha varit han som hade glömt att dricka vatten och blev uttorkat på sitt Ica i Nacka. Skulle nån tveka då med? Skulle samma få antal sekunder där ingen gör något uppstå där med? Men som tur var så har vi människor som den anställda på Coop. Människor som ser vad som behöver göras och gör det. Denna människa är nu min nya förebild. Någon som agerar utan att tänka på om man borde eller inte.

Under dessa sekunder av förvirring så kändes det som att alla behövde flytta sitt medvetande. Flytta sig själva till situation och komma ut ur sin egen värld. En kvinna i kön var i sin egen värld där det enda hon hörde var sin unge som tjatade om att hon ville ha glass. Jag behövde flytta mig mentalt från min kalla Zingo. I detta ögonblick var det tyvärr Zingon som var det absolut viktigaste för mig, liksom det viktigaste för kvinnan i kassan var att förklara för sitt barn att de redan hade ätit en glass idag. Men den anställda och kvinnan bredvid mig, de var redan där mentalt. De behövde inte flytta sig från sig själva till situationen. För dem var omgivningen deras läsk på en varm sommardag.

Detta ger mig på sätt och vis hopp. Hopp för att om jag eller någon jag känner någon gång kommer drabbas av något sådant här så finns det förhoppningsvis människor som den coopanställda där. Men jag blir även på sätt och vis rädd eftersom jag alltid har trott att alla skulle springa fram och hjälpa på nolltid, om något sådant här skulle hända. Jag har nu insett att när man lever för mycket i sig själv så kan det vara en fara för omgivningen.

Läs artikeln på Strandaren    |    Till skoltidningen Strandaren