Vi ger våra barn rötter och vingar

Vi ska nu hålla ett tal om vår skolgång, hur den har påverkat oss och vad vi tar med oss när vi nu går vidare i livet. För mig har skolan flutit på som vattnet i en älv. Jag förstår snabbt, vilket har resulterat i att, som en vis SO-lärare en gång sa, att jag inte rör en muskel i onödan, för det har aldrig behövts. Min skolgång har inte bestått utav sena pluggkvällar eller tidigt inlämnade uppgifter, snarare utav framskjutna inlämningar till terminens slut, eller tills läraren glömt bort dem.

När jag tänker på min skolgång tänker jag inte på de tusental timmar jag spenderat på lektionerna, med ständig koll på klockan och noll lust till att slutföra mitt arbete.

Jag tänker på de stunder som stått ut, varit speciella på ett eller annat sätt. De saker jag inte hade någon aning om att de skulle hända när jag vaknade samma dag. Det är inte bara bra och lyckliga stunder, utan även de stunder när det gått åt fanders. Som när grabbarna samlades i skogen för att röka papper, och NÅGON av oss valde att berätta för Jennifer. Det är rektorsamtal med Viktor Kronby, och snöbollskrig mellan skolorna som jag kommer att tänka på, för det är de stunder som har gjort mina 10 år till dom bättre.

De som gjort mina skoldagar värda att gå till är inte våra entusiastiska lärare som utbildat sig i flera år för att komma dit dom är idag, utan det är personer som mattanten, eller rättare sagt kocken, Jonna, som alltid låtit feta ungar som mig och Hugo äta på rasten innan, för att sedan komma tillbaka en timme senare och äta lika mycket igen på vår egentliga lunchrast. Det är vaktmästaren Masse, som aldrig tackade nej till lite pepparkaksdeg, eller snarare inte tog ett nej när han frågade om han kunde få en bit, och Susanne som kom utspringande till min och Winstons spontana brasa vid cykelförrådet, endast för att avbryta den och skaka lite vett i oss. Att få reda på att jag gjort mig skyldig till försök till anläggning av massmordbrand var inte så roligt just då, men i efterhand är det bara ett gott skratt och en rolig historia.

Det är dessa personer och stunder som jag kommer att minnas och ta med mig när jag nu lämnar Strandskolan, de är mina rötter. De långa tråkiga timmar jag spenderat på lektionerna är de som gett mig vingar, inte med kunskap utan vilja av att hitta något nytt, ta mig ut och testa vad jag egentligen går för.