Nyheter från Sveriges alla skoltidningar på ett och samma ställe

Kungsör, VIVA News:

Det blir inte alltid som man tänkt sig

2020-05-14 / Therése Berglund

 

 

"Mörkret kom i form av ett besked""En evig dans, som aldrig tog paus""Allt går om man gör det tillsammans"  

Den en gång så lyckliga kvinnan levde ett bra liv tillsammans med sin man och sina tre fina barn. De hade det inte alltid lätt med sin ekonomi men de gjorde vad de kunde för att hålla båten flytande och trots alla motgångar i livet så var hon lycklig, då.

Det bästa hon visste var att åka iväg till sitt arbete där hon fick känna att hon gjorde nytta, hade fina kollegor och trivdes. Med doften av nybakade bullar i luften stod hon bakom disken med en oljefläck på skjortan och skit under naglarna, men alltid med ett leende på läpparna. Trots att det var ett till synes enkelt och inte speciellt graciöst arbete så älskade hon varje minut hon var där.
Hennes dotter, som gick på en skola inte långt ifrån arbetet, brukade alltid gå förbi när hon slutat och tigga en kopp kaffe och en bulle av sin mor medan hon väntade på bussen hem. Det var en av de absolut bästa tiderna på dygnet enligt kvinnan. Inget speciellt egentligen, men en chans till lite extra kärlek. Trots att det inte alltid var så lätt, valde kvinnan att se ljuset istället för mörkret. Kvinnan lyckades med det genom hela sitt liv, tills mörkret en dag slukade henne.

Mörkret kom i form av ett besked.
Ett besked ifrån en läkare.
Ett besked som tydligt avslöjade att kvinnans framtid skulle bli kortare än hon räknat med och det fanns absolut ingenting som någon kunde göra åt det.

Den en gång så lyckliga kvinnan var inte lycklig längre. Hon ramlade ner i det djupaste och mörkaste hålet och det fanns ingen som kunde hjälpa henne upp. Inte ens hennes barn hade förmågan trots många och långa försök.

Kvinnan tänkte ofta på sin egen mor som en gång fått samma mörka besked. Hon tänkte på hur det skulle bli för hennes man, skulle han vilja ha henne nu?
Barnen, skulle de klara sig utan en mors hjälpande hand?
Barnen, skulle de få samma mörka besked som hon?
Detta mörker som man till femtio procent kan ärva.

Mörkret började med att plocka bort hennes minnen, ett efter ett.
Till en början glömde hon saker hon skulle göra, saker hon skulle handla i affären och saker som hade sagts till henne. Sedan blev det värre. Hon glömde telefonnummer, namn på nära vänner och till slut hade kvinnan glömt sina barns födelsedagar.

Mörkret tog hennes tal. Till en början var det bara lite sluddrigt men allt eftersom åren gick försvann det mer och mer och nu kunde kvinnan inte längre säga namnen på sina barn.

Mörkret tog kvinnans balans. Hon vinglade mycket, ramlade ofta och hade nya blåmärken nästan varje dag.  Allt detta gick sedan över till att bli okontrollerade rörelser, likt en dans. En evig dans som aldrig tog en paus.

Människor, som inte stod familjen nära, började sprida rykten om att hon börjat dricka alkohol. Människor som en gång stod familjen mycket nära och sågs som mycket goda vänner började allt mer sällan höra av sig för att till slut, lysa med sin frånvaro. Kvinnan blev till slut isolerad med sin ensamhet och sviken av sina vänner. Mest ont gjorde sveket från hennes egen far och faster.

Finmotoriken gav vika och allt en människa till vardags tar för givet var saker som helt och hållet slutade fungera. Att svälja, blinka, hålla tätt och att sitta stilla var några saker som kvinnan inte längre kunde styra över själv. Hennes egen vilja var helt och hållet inlåst i sin egen kropp.

Detta mörker hade nu den en gång så lyckliga kvinnan levt med i tolv år. I tolv år har det tagit bit för bit av henne och nu fanns det inget mer än ett skal kvar.
Barnen kommer inte ihåg hur det känns med en varm omfamnande kram ifrån sin mor. De kommer inte ens ihåg hennes skratt.
Hon skulle aldrig kunna berätta för sina barn hur fina de var den dag det var dags för dem att gifta sig. Hon skulle aldrig komma att baka med sina barnbarn eller ens leka med dem i lekparken.

Trots detta mörker, och så många år, stod mannen fortfarande kvar vid hennes sida av den enkla anledningen att han älskade henne och lovade henne det på deras bröllopsdag. Han lovade att älska henne i nöd och lust, och det tänkte han göra så länge han förmådde.

Deras tre fina barn skulle aldrig få höra deras mor säga deras namn igen, men de hälsade på kvinnan så ofta de kunde. Kvinnan blev sängliggande och allt som oftast uttryckslös i ansiktet. Det fanns stunder då den en gång så lyckliga kvinnans numera svarta ögon lyste upp och gav sken av vad de en gång var. När barnbarnen kom springande och kravlade sig upp bredvid henne, gav henne stora kramar och berättade allt nytt som hänt, då lyste ögonen och den en gång så lyckliga kvinnan fick en kort stund av lycka åter.

Var det något som detta mörker skänkte familjen så var det en samhörighet som inte många människor fick äran att känna av under en hel livstid. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men allt går, om man gör det tillsammans.

 

Läs artikeln på VIVA News    |    Till skoltidningen VIVA News