Nyheter från Sveriges alla skoltidningar på ett och samma ställe

Kungsör, VIVA News:

Tankar om livet

2020-08-06 / Therése Berglund

Känslan som infinner sig i magen när livet är så fantastiskt men så orättvist på samma gång.

Denna sommardag har bjudit på en värme långt över det normala, kvällen har infunnit sig och jag sitter på altanen. Den första svala brisen på hela dagen smeker mitt ansikte och jag passar på att ta ett djupt andetag och drar ner den svala luften långt ner i lungorna. Jag känner en sådan tacksamhet samtidigt som magen vänder sig av vemod.

Det är så svårt att bara ha en känsla i detta skede då jag vet vad som väntar. Jag tar ännu ett djupt andetag, reser mig från stolen och förbereder mig mentalt.

Jag vet att det är frivilligt, jag behöver inte, men jag vill.

Jag hjälper assistenten att ta in min mamma i sovrummet, jag hjälper till att få upp min mamma ur rullstolen och ner i sängen. Jag ser till att hon ser ut att ligga bekvämt innan jag ställer mig vid hennes huvud och stryker mina fingrar genom hennes hår.

Hennes vanligtvis sluta ögon tittar upp och möter mina. Jag ser in i hennes ögon och ger henne det mest kärleksfulla leendet jag kan få fram, jag böjer mig ner, pussar henne på pannan och viskar;

 - Jag älskar dig!

 Att en blick säger mycket är så uppenbar.

Hennes blick visar tacksamhet samtidigt som den visar frustration. Jag kan se hur hela hennes kropp spänner sig och hon gör sitt yttersta för att få fram några få ord men kroppen vill inte lyda. Jag kan se panik i hennes ögon, att hon förgäves kämpar. Jag förstår direkt vad hon vill ha sagt.

Jag ser henne ännu djupare i ögonen, fortfarande med mina fingrar glidandes genom hennes hår. Jag gör mitt absolut yttersta för att inte låta darrig på rösten när jag svarar;

 - Jag vet mamma, jag vet. Jag vet att du älskar mig också.

Hennes spända kropp blir alldeles avslappnad, hon andas ut och ger mig en blinkning som bekräftar att jag haft rätt i min gissning på vad hon ville säga.

Jag ger henne en stor kram, pussar henne återigen på pannan och säger god natt innan jag så lugnt jag kan, för att inte göra henne upprörd, skyndar ut ur rummet precis lagom innan tårarna börjar forsa ner för mina kinder.

Jag går tillbaka till altanen och känner återigen en sval bris smeka mitt ansikte. Jag tar ett djupt andetag och låter tårarna rinna tills de tar slut.

Förbannade sjukdom som skulle komma och förstöra våra liv.Det är ju du som ska pussa dina barnbarn på pannan och säga god natt. Det är ju du som ska stoppa om dem och berätta hur mycket du älskar dem.

 Det gör så ont, samtidigt som jag är så oerhört tacksam för att mamma ännu finns kvar.

Jag kan stryka mina fingrar genom hennes hår.

Jag kan viska i hennes öra att jag älskar henne.

Hon är sedan länge borta, samtidigt som hon finns kvar.

 

Läs artikeln på VIVA News    |    Till skoltidningen VIVA News