Nyheter från Sveriges alla skoltidningar på ett och samma ställe

Norrköping, Lärkan:

Dahlstedt: "Det är ingen som tar hänsyn"

2019-10-25 / Olle Peterson

Karl Dahlstedt med sin erfarenhet som lärare tycker att det blir ett allt större problem med att få eleverna motiverade på idrotten. Han berättar om vilka som är bäst att ha en lektion med och pratar om varför gymnasieslaget är en dålig idé.

Karl Dahlstedt har under många år som lärare fått en erfarenhet. Han varierar dagarna med svenska lektioner och idrott. Han har stött på de flesta eleverna och han anser att det är ett stort problem att få eleverna motiverade. Många har inte idrott som sitt favoritämne och kontrasten mellan många klasser är väldigt stor, enligt han själv.

– Mitt mål är att få eleverna motiverade att delta och att bli lite trötta. Det är inte alltid så lätt. Är man 17 år och ska till exempel börja hänga i en ribbstol, och folk ska titta på än. Då tar det emot för många, berättar Dahlstedt.

Vad kan man göra åt det?
– Man kanske ska göra mindre grupper, eller så måste man vara mer tillåtande. Jag kan också vara lite mer allmän och säga att jag kräver det, då brukar det efter ett tag gå väldigt bra. Då kan man testa lite olika. När jag hade en klass så tvingade jag dem lite. Jag visste att de skulle göra det. Jag krävde då att alla är med och då var alla med. Först var det lite jobbigt för några men sedan blev det rätt så kul ändå. Man får känna av en klass, säger han.


Han tar ett exempel på en klass han hade tidigare. En klass som han säger var ett prakt exempel på en bra klass. Det var en grupp och alla fick vara med. Vissa kanske tyckte att spökboll inte var det roligaste men man deltog iallafall och det är inte alla klasser som kommer till det stadiet. Det är en del i Karl Dahlstedts uppdrag.

Ser du någon skillnad på en idrottsklass gentemot en "vanlig klass"?
– Jag tycker en vanlig klass är bättre. Det blir en för stor skillnad. Om det är några som är jätteduktiga på fotboll så ska man spela något enkelt som spökboll så ska de vinna till 2000 procent. Det är liksom ingen som tar hänsyn till att det finns några som inte bryr sig lika mycket. Det blir en alldeles för stor kontrast. Det går några i A-klassen som inte ens tycker om idrott. Alla är förstås med och deltar men hur roligt är det att spela spökboll om det är någon som kastar en boll i tvåhundra kilometer, det är inget bra och det har jag ifrågasatt, säger han.

 

Han berättar att när han har en vanlig samhällsklass funkar det ofta väldigt bra med både tjejer och killar. Men han skulle säga att fotbollsklasserna är mycket svårare att hantera.

– Det finns ju en och annan vinnarskalle i vanliga klassen också men det är inte på samma sätt, det är mer förlåtande. Jag är också en vinnarskalle och det är klart att det är roligt att vinna. Ibland går jag in och slår en tunnel och jag vill helst inte bryta för att det är så himla kul. Men fotbollsklassen skulle jag säga är mycket värre. Det är nästan jobbigt. Jag får blåsa av och säga till, men ‘herta ner er’. Det är inget roligt. 

 

Han säger att meningen med de sociala spelen när man spelar spökboll eller brännboll, är för att man ska köra tillsammans och ha roligt och skratta. Men det är inte alltid som man får med det sistnämnda.

 – Jag tycker att jag har bra koll på en klass, vet vad de flesta gillar att göra och vad som är tråkigt. De lyssnar när jag säger att nu får ni lugna er. Vissa lärare kan ha svårt med det så det drar åt fel håll istället, så det är svårt.


Karl Dahlstedt tycker det hade varit roligt om fler tog egna initativ och han skulle inte alls ha några problem att fixa en tid i Linghallen om någon skulle vilja köra en turnering en eftermiddag.

– Jag tror inte man skulle ha några problem att få tag i sju man eller köra en turnering på en eftermiddag. Om vi säger att varje lag har tre tjejer och fyra killar i ett lag. Så går man upp och kör tio minuters matcher. Man skulle ha skitkul en eftermiddag.


Idrottsläraren pratar ofta om att ta egna initativ och att röra på sig men tycker inte om aktivitetsdagen gymnasieslaget där alla kommunala skolor gör upp på dodgeboll och dans. Frågan är varför Karl Dahlstedt är emot gymnasieslaget? Svaret är enkelt för honom.

 – Det är bara tio som får delta, sedan ska några tjejer dansa som vanligt. Sedan ska alla till Stadium Arena och se på det där. Då hade det varit bättre om alla gick i skogen.


Det är ju ändå en aktivitet?
–Jo det fattar jag med, att det är roligt för er. Men jag slåss ju för friluftslivet, som vi inte riktigt får i dag. Där skulle jag vilja lägga mer tid. Vi går ut en eftermiddag och har ganska trevligt om det är fint väder. Nu ska jag gå upp till Stadium Arena och så sitter 2000 personer för att titta på det där. Det är ett jävla liv bara, konstaterar han.

Och alla kommer inte ens.

– Nej och det är ju tråkigt, men jag förstår dem också. Då kunde man lika gärna välja något annat. Dem som vill är kvar, men nu drar många hem och det är synd. Syftet är ju att skapa en vi mot dem känsla. Vi möter dem, vi får bättre sammanhållning och vi är ett lag. Det är lite så vi funkar. Vi är kompisar med dem som är här på De Geer sedan vill man ju vara kompisar med människor från andra skolor också, avslutar Karl Dahlstedt.

 

Olle Peterson

Läs artikeln på Lärkan    |    Till skoltidningen Lärkan