Den dagen vi alla har väntat på är nu här

När jag började här, så började jag i Syd som sedan blev A-klassen. Jag är enormt tacksam för att jag hamnade i den klassen med just dem människorna. Vilket var viktigt för mig då har format mig till den jag är idag. Jag lärde mig viktiga saker som att leka med fler och förstå vad gemenskap innebär.

Vi började mellanstadiet och fick flytta upp en våning. Jag minns hur stor jag kände mig. Femman var nog de roligaste året, vi vann tillslut Strandfestivalen efter att ha ställt upp varje år.
Vad ska man säga? A är ju allra bäst!

Sexan började och A och B blev grupp 1,2 och 3. Jag började i en klass med nästan bara B:are som jag aldrig trodde jag skulle kunna bli vän med. Tänk vad fel jag hade då? 
Sexan gick snabbt och det dröjde inte länge innan högstadiet knackade på dörren. Nya lärare och tomma matriser som skulle fyllas, det var även dags att börja ta eget ansvar.
I sjuan så började Alice. Hur hade jag klarat av högstadiet utan dig? Vi ställer upp för varandra. Som idag bär jag dessa höga klackar som jag inte ens kan gå i. Allt för att vi ska bli lika långa. Men man får ju ställa upp.

Nian har varit kämpig.

Jag minns när vår Rektor Monika höll ett riktigt peppande tal. Det var när vi slutade sjuan. Då hon sa att åttan var ett svart hål men jag kan nu bekräfta att nian är mörkare än så.
Jag har verkligen fått kämpa mig upp ur sängen varje idag, drunknat i inlämningsuppgifter, nationella prov och plugg. Men som tur var gick nian snabbt och jag känner mig nu väldigt klar och redo för nya utmaningar. För vem hade trott att vi efter 10 år, som nu när jag tänker tillbaka gick fruktansvärt snabbt skulle sitta här med rosen runt halsen, redo att gå skilda vägar. Genom dessa år tillsammans har mycket hänt, vi har förändrats, mognat, vuxit på alla håll.
Vi har gått igenom mycket saker ihop. Jag har fått vänner, minnen och kunskap för livet, trots att det kanske inte är så viktigt att kunna räkna ut arean på ett blåbär, eller vad säger Christer och Jonas.

Vi har på de senaste avslutningarna fått höra om hur “Strandskolan ger sina barn rötter och vingar”, det är något vi skämtat om framför allt när de är förslag vi inte fått igenom. Men nu förstår jag vad Monika menar, för idag känner jag mig väldigt flygfärdig.

Under alla dessa år har jag längtat och längtat efter den här dagen. Men nu när jag står här känner jag mig faktiskt lite vemodig. Jag skulle ju inte vilja gå en dag till här, men ändå tanken på:

att inte komma tillbaka till hit efter sommaren,

att inte få se mina klasskamrater varje dag,

att inte få höra Jonas Wijks konstiga referenser till Paradise Hotel,

att inte få höra Rosi tjata om hur dåliga vi är på att komma i tid,

att inte längre gå i grupp 3.

Den tanken gör att det känns lite extra.

Jag skulle vilja tacka alla lärare och pedagoger jag haft genom åren, några har betytt väldigt mycket för mig och ni vet vilka ni är. Med lite eftertanke så har jag lärt känna många lärare på ett annat sätt. Dom är inte bara lärare utan också föräldrar och förebilder. I matsalen har det ofta funnits tid till prat om annat som är viktigt. Jag har hela tiden känt stödet av att ha fler vuxna människor runt mig. Och det är något jag skulle vilja skicka vidare till er yngre.
Lärarna är faktiskt rätt så sköna utanför klassrummet.
Tro det eller ej!

Förutom lärarna så skulle jag även vilja tacka Strandskolan för alla fina minnen: 

Snöbollskrigen mellan tyresö och strandskolan som snarare blev en lek på liv och död.

Alla kvällar på Strandträffen som var vår fritidsgård från sexan och uppåt. Alla projektveckor då vi bland annat höll Strandskolans bästa spökrunda. Alla stökiga klassråd när vi går lärarna på nerverna, alla terminskalas som slutade med matkrig, Alla mysiga lektioner med Anette och Jonas goda bullar. Alla klassresor, klassfester och när vi övernattade i skolan.

Men nu är det alltså dags. Dagen är här. Jag går nu tillsammans, med min klass, mina klasskamrater, mina bästa vänner och rosen hängandes runt halsen ut från idrottshallen, och nu för allra sista gången.