Femtiotvå centimeter längre
2021-06-09 / Ester Remmelg
Femtiotvå centimeter längre. Jag var ungefär 120 cm lång när jag började på den här skolan för tio år sedan. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta 9:an. Det var något som kändes så långt borta att jag inte tänkte på det som något som någonsin skulle hända, men varje läsår så kom jag ett steg närmare. Jag insåg inte att jag var så nära förrän ett litet tag sedan. Det var då jag insåg att jag snart ska gå ut Strandskolan, och det enda jag kan tänka är: Hur hamnade jag här?
Ett av de tidiga minnena jag har härifrån är när jag och min kompis i 6:års skulle sätta på oss våra skor i vår dåvarande hall, då kom en kille in och gömde sig. Han var antagligen med i snöbollskriget mot Tyresö skola. Han kom in och kastade snöbollar på oss och sedan stannade han där ett tag och gömde sig och sedan gick han ut. Men det han inte visste var att vi inte skulle glömma honom. Vi följde efter honom ett tag efter det och ibland spelade han död för att bli av med oss och det fungerade inte alltid heller. Jag kommer också ihåg en av de första gångerna jag fick gå in på Kajutan, vilket var när jag gick på lågstadiet, och Anette berättade en skräckhistoria om att det bor en häxa under golvet. Jag kommer ihåg vår första rektor som skulle hitta på tio olika sätt att ta sig till skolan, vilket han till slut lyckades med.
Efter han slutade fick vi Monica som rektor, och vilken av rektorerna vi än har haft har jag varje år lyssnat på talet om att Strandskolan ger sina barn rötter och vingar. Det är väl snart som jag ska få testa om det faktiskt stämmer. Jag vill tacka alla mina lärare jag har haft under alla år. På senare år Marie som alltid har fått stå ut med min icke existerande talang att hålla mig till samma tempus, Tony som alltid vinner, Eriks utbrott, alla Roberts olika vänner, Gudrun och Elham som alltid har fått hjälpa mig med alla mattetal, Jörgen som ibland ler sitt leende när man klagar på en uppgift och man inser att det inte finns något man kan göra, Anna-Karin som gillar katter och julen, Karin som alltid får rätta min grammatik och såklart Jonatan som kanske inte officiellt är en lärare men ändå har hjälpt mig med i stort sett alla ämnen och mycket mer. Jag vill även tacka mina fritidspedagoger, mina vänner och de som jag har gått med under min skoltid för att ni har stått ut med mig, även fast ingen av oss egentligen hade ett val, men tack.
Tiden på Strandskolan har varit rolig, lärorik och ibland jobbig och den har fyllt en stor del av mitt liv och jag kommer nog inte glömma min tid här så lätt. Tiden har sprungit iväg och jag går nu ut Strandskolan med mina extra 52 centimeter. Tack.
Ett av de tidiga minnena jag har härifrån är när jag och min kompis i 6:års skulle sätta på oss våra skor i vår dåvarande hall, då kom en kille in och gömde sig. Han var antagligen med i snöbollskriget mot Tyresö skola. Han kom in och kastade snöbollar på oss och sedan stannade han där ett tag och gömde sig och sedan gick han ut. Men det han inte visste var att vi inte skulle glömma honom. Vi följde efter honom ett tag efter det och ibland spelade han död för att bli av med oss och det fungerade inte alltid heller. Jag kommer också ihåg en av de första gångerna jag fick gå in på Kajutan, vilket var när jag gick på lågstadiet, och Anette berättade en skräckhistoria om att det bor en häxa under golvet. Jag kommer ihåg vår första rektor som skulle hitta på tio olika sätt att ta sig till skolan, vilket han till slut lyckades med.
Efter han slutade fick vi Monica som rektor, och vilken av rektorerna vi än har haft har jag varje år lyssnat på talet om att Strandskolan ger sina barn rötter och vingar. Det är väl snart som jag ska få testa om det faktiskt stämmer. Jag vill tacka alla mina lärare jag har haft under alla år. På senare år Marie som alltid har fått stå ut med min icke existerande talang att hålla mig till samma tempus, Tony som alltid vinner, Eriks utbrott, alla Roberts olika vänner, Gudrun och Elham som alltid har fått hjälpa mig med alla mattetal, Jörgen som ibland ler sitt leende när man klagar på en uppgift och man inser att det inte finns något man kan göra, Anna-Karin som gillar katter och julen, Karin som alltid får rätta min grammatik och såklart Jonatan som kanske inte officiellt är en lärare men ändå har hjälpt mig med i stort sett alla ämnen och mycket mer. Jag vill även tacka mina fritidspedagoger, mina vänner och de som jag har gått med under min skoltid för att ni har stått ut med mig, även fast ingen av oss egentligen hade ett val, men tack.
Tiden på Strandskolan har varit rolig, lärorik och ibland jobbig och den har fyllt en stor del av mitt liv och jag kommer nog inte glömma min tid här så lätt. Tiden har sprungit iväg och jag går nu ut Strandskolan med mina extra 52 centimeter. Tack.