Mot nya upplevelser och nya horisonter

Jag började här i “sexan”, och vad gör man egentligen då? Jag kommer ihåg att jag skrev en engelskuppgift om ett visst dataspel (LoL) vilket ledde till att jag fick vara med och spela med klasskamraterna, det var väldigt vänligt och i efterhand är jag tacksam för det. Jag fick då vara med på rasterna och från rasterna kommer några av de roliga minnen som man har. I sexan var det en grej att gå till “träsket” som ligger i utkanten av skogen bakom skolan. Det var hit de flesta gick under rasterna och jag minns hur vissa under vintern föll ner i vattnet efter diverse påtryckningar  ”Jodå, isen håller, garanterat” men det var välvilligt och jag tror att de som “plumsa” insåg det roliga i situationen. Jag minns även hur vi tillslut blev förbjudna från att gå till träsket ( på grund av antalet blöta efter rasterna). Men vi gick ändå och då tyckte en viss lärare att det var en bra idé att skicka yngre elever för att “spionera” på oss, i skrivande stund så tycker jag att det var ett ganska roligt påhitt, men jag kan tänka mig att vi var tämligen upprörda när det hände.

Efter sexan följer sjuan naturligtvis och i och med det så började högstadiet och man visste att man skulle få plugg att göra. Även fast jag inte minns det så kan jag gissa att det var lite skrämmande.  Det var absolut mer skolarbete och man började behöva göra (mer) läxor, vilket inte var alltför upphetsande. Jag kommer ihåg de timmar som behövde spenderas på att skriva om boken i svenska och google classroom uppgifterna på SO:n som “spökade” såväl i skolan som på fritiden.  Det var i sjuan som jag började i grupp 3 som naturligtvis är den bästa gruppen och skolan blev därmed lite roligare.

Under resterande tid i högstadiet återstår åttan och nian. Två år då mycket hände och mycket förändrades. Första terminen i åttan hade vi musik, vilket var kul. Till den andra terminen ersattes den ädla musiken av bild. En konstform en annan inte är lika begeistrad av.  
Detta var väl si och så i min åsikt, men sånt är livet, man skulle väl ha betyg i det också.  
I begynnelsen av nian räds man de nationella proven, dessa läroverkets verktyg, rikets hopp. Hur som helst så myntas tiden inför de nationella proven av plugg, spänning och förnekande av att man skulle behöva plugga inför dem. Skämt åsido så var det inte så jobbigt när man väl gör dem.

Man var mer glad att man inte hade vanlig skoldag än vad man var spänd inför nationella.

Nu börjar nian gå mot sitt slut och jag tror att majoriteten av niorna gläds sig åt att grundskolan snart är slut. Solen och sommaren kommer och man börjar mer och mer skina upp själv.  Man har genomlidit åtskilliga prov och än fler läxor och man börjar tråna efter lov. Men samtidigt som man förnöjt bereder sig inför avslutning så känner man sig litet vemodig. Man slutar grundskolan och sålunda så blir skolan frivillig. Vi har valt gymnasium, klasserna skingras och grundskolan slutar. Men vi skola icke misströsta, nu väntar(förhoppningsvis) nya skolor, nya klassrum och nya erfarenheter. och trots glada minnen från grundskolan som vi hört här idag Så misstänker jag att vi är generellt lättade. för nu blickar vi vidare, vidare mot nya skolor, nya upplevelser och nya horisonter.
Tack.