Nyheter från Sveriges alla skoltidningar på ett och samma ställe

Tyresö, Strandaren:

Om jag ska vara ärlig kunde jag inte ens vägen

2017-06-02 / Ellen Gustafsson

Solen gick upp som alla andra dagar. Däremot var vägen till skolan inte ett gruskorn rätt. Om jag ska vara ärlig så kunde jag inte ens vägen. I min nervositet försvann det i minnet. Men in i klassrummet kom jag till slut och såklart placerades jag längst fram vid tavlan.

Mitt ansikte blev varmt av alla brännande blickar i ryggen. Människorna runt omkring mig var främmande, vana och grupperade. Jag hade satts rakt in i en klass med interna regler och jag hade inte regelboken. Byggnaden var stor, ny och helt nollställd på gamla minnen. Mitt liv vände blad, framför mig fanns tomma sidor.    

För varje skolmorgon som solen har gått upp de senaste fem åren har vägen till skolan inte bara sakta skjutit undan min extrema östgötska och ersatt den med stockholmska. Utan känslan av ovetande har förändrats till gemenskap och trygghet. Jag vill såklart tacka alla som gick i min klass i 5B som fick mig att känna mig som en riktig B:are, trots att jag i hela mitt liv har sagt att klass A, den är allra bäst. För helt plötsligt började vi 6:an och delades upp i tre grupper.
Det kom nya i klassen och jag blev en van, grupperad och främmande tjej för er nya. En sån som kan regelboken. Dessutom var mina förut tomma sidor fyllda med intryck, nya vänskaper och minnen.

Solen har gått upp varje morgon i tre år. Varje dag har lett mot dagen små barn kommer ge oss en blomma och vi kommer lämna byggnaden. Varje dag har ett nytt minne skrivits ner.
Under högstadietiden har det bjudits på prov, mycket skratt, många spökbollsrundor, några albydagar, rommeresor, en tältning och mycket mer. Allt detta har skett medan höstlov lett till jullov som efter några veckor bytts till sportlov som efter lång väntan ersatts med påsklov, som till slut har blivit sommarlov. Tills efter förra påsklovet, då allting stannade upp en minut och jag insåg att det bara var några veckor kvar av nian. Bladet börjar ta slut. Trots att vissa lektioner har känts som 84 minuter istället för 50 måste jag ändå säga att nian har gått väldigt fort.
Dessutom brukar man säga att tiden går fort när man har roligt.

För nu står jag här. Imorse gick solen upp på exakt samma sätt som den gjorde den där dagen när jag tog mitt första steg in i idrottshallen. Om fyra veckor kommer jag ta mitt första steg ut ur idrottshallen som fri från grundskola. Mina sidor kommer vara fyllda. Med en ros runt halsen kommer jag kunna berätta ett roligt minne från varje hörn av den här skolan. Den först tömda byggnaden är nu full av små och stora saker som fått mig att skratta. Dessutom kommer vi alla få nya tomma blad att fylla. Då vi alla har olika drömmar och mål i livet kommer vi inte kunna se hur våra blad fylls. Därför vill jag såklart avsluta med att säga: lycka till. Tack.

Läs artikeln på Strandaren    |    Till skoltidningen Strandaren