Nyheter från Sveriges alla skoltidningar på ett och samma ställe

Tyresö, Strandaren:

Perfekta flickan

2019-06-12 / Alice Alm

“Hur gick det på provet? Du fick väl A?” “Om vi skulle haft läxa hade Alice haft koll på det.” “Du är ju den ultimata naturprograms-människan!” “Kan du hjälpa mig med den här skoluppgiften?”. Kommentarer som jag hört varje dag i den här skolan, som man egentligen borde blivit glad över, eftersom de tydde på att jag var duktig. Men jag blev inte glad.

Jag har alltid jobbat i skolan vilket har gjort att jag haft det lätt. Jag har aldrig fått underkänt, alltid haft bra betyg, klarat alla prov. Detta säger jag inte för att skryta, utan för att det är sådan jag är som person. Och som en särskild vän sade till mig en gång; “våga vara stolt över det du är bra på”.
Men när man pluggar så blir man en viss person. “Tönten”. “Pluggisen”.

I lågstadiet hade jag inget problem med att säga att jag hade en svårare mattebok än alla andra. Då var det coolt att vara smart. Men sen gick åren, och det som ansågs coolt förändrades. Nu skulle man inte plugga, utan man skulle istället skolka, trotsa lärarna och fuska på proven.
Man skulle vara någon som jag inte var.

“Vad är svaret på den här frågan?”. En som jag aldrig pratar med i skolan skickar helt plötsligt en snap. När jag öppnar ser jag en screenshot på lathunden inför provet på fredag. Där står det olika påståenden där man ska fylla i sant eller falskt, vilket den personen har gjort. I chatten frågar hen “kan du rätta alla dem här och kolla om jag haft rätt?”

Varför står jag då här och klagar på detta? Ni föräldrar här inne kanske ser mig som en väldigt bra och duktig flicka och förstår inte varför jag ser detta som något negativt. Men ni yngre tror jag förstår. Ingen vill få den rollen i klassen. Nördrollen. Rollen som präglar vem jag ska vara. Rollen som man aldrig kommer ifrån. Rollen som ger en massa förväntningar, från alla möjliga håll. Mina lärare förväntar sig utmärkta resultat på alla prov. Mina klasskompisar ser det som en självklarhet att provet gick bra när de frågar.
Mina föräldrar tror av vana att jag presterar på topp hela tiden. Men egentligen tror jag att jag bara inbillar mig att dessa förväntningar existerar, och att den största förväntningen, den kommer från mig själv.

Alltid sen jag var liten och fick den där svårare matteboken i lågstadiet har jag velat vara bäst. Bra på alla prov. Bättre än alla andra. Bäst betyg. Om jag inte fick A på en uppgift kunde jag fundera på det hur länge som helst. Den här prestationsångesten har legat som ett moln över mig hela tiden, och det gör den fortfarande. Jag avundas lika mycket som jag inte förstår folk som inte pluggar inför stora prov. 

När vi skulle börja 5:an, var livet så roligt att jag hade kunnat stanna där för alltid. När vi skulle börja 6:an gjordes klasserna om, och mycket bestod bara av den så kallade gråthörnan. När vi skulle börja 7:an, frågade mina föräldrar om jag ville byta skola. “Nej, jag älskar Strandskolan, jag känner att jag verkligen hör hemma här”, svarade jag bara då. Men när vi väl hade börjat 7:an, kändes det som att jag var på en främmande plats. Allt hade förändrats - det lättsamma, glada och sprudlande livet i 5:an hade bytts ut till bestämda roller, grupperingar och fack.

Nu kanske någon undrar, vem ville jag vara då om jag inte var tönten? Ja du, det har jag ingen aning om. Jag har aldrig vetat vem jag är, och det vet jag fortfarande inte. Men jag har nog alltid blivit den som alla sagt åt mig att jag ska vara. Det var som en av mina kompisar sa till mig en gång “jag kanske är en SO-människa bara för att alla säger att jag är det?”. Man blir ofta den andra säger till en att man ska bli, för att man själv inte vet vem man är än. Du som en gång gjorde något busigt, blev den busiga i klassen. Du som en gång hade på dig ett udda klädesplagg, blev den udda i klassen. Just nu står jag och svävar mellan att alltid vilja vara bäst och att inte ha töntrollen, samtidigt som jag vill hitta mig själv. Det är en balansgång som är svår att ta sig ur, som jag säkert aldrig kommer att göra. Jag kommer säkert aldrig hitta balansen. Jag kommer alltid vilja vara bäst. Jag kommer alltid få en roll jag inte är nöjd med. Jag kommer kanske aldrig hitta mig själv.

Men när jag kollar in i backspegeln har allt med Strandskolan inte bara varit roller och förväntningar, utan jag har varit med om mycket som jag skrattar åt än idag.
Alla bråk i klass B, särskilt inför Strandfestivalen. Alla terminskalas där man alltid tog mer kakor än man fick. Incidenten när jag, förlåt Mia, fick skäll för att häfta lite för mycket med häftapparaten. Och sen alla fantastiska vänner jag aldrig skulle klarat mig utan den här tiden. Tack för att jag fått skratta, gråta och hata på allt och alla med er.

Tack särskilt till Frida för att du mötte mig varje dag innan skolan, även fast jag alltid varit sen. Och Hedda, tack för alla konversationer jag haft med dig, som nu i slutändan egentligen varit helt onödiga eftersom vi alltid har haft samma åsikt. Tack också till alla fantastiska lärare och pedagoger, utan er hade jag inte varit den jag är idag. Det är ni som gör att jag nu är redo att vandra vidare i livet. Särskilt tack till Jonatan, för att jag alltid har haft dig att prata med, och speciellt tack för alla mumin-citat du har delat med dig av.

“Ja, jag fick A på provet!” “Nej, vi har ingen läxa.” “Nej, jag vill inte gå naturprogrammet. Jag ska gå estet.” “Aa, jag kan hjälpa dig med skoluppgiften!”. Idag skulle jag nog svara såhär på frågorna, för idag vågar jag mer stå över den jag är. Visst, prestationsångesten kanske finns kvar, men nu vågar jag säga att jag fick ett A. Jag vågar räcka upp handen och säga rätt svar. Jag vågar säga att jag är bäst. Men jag vågar också säga till mig själv att jag inte alltid behöver vara bäst.

Läs artikeln på Strandaren    |    Till skoltidningen Strandaren