Tack och hej, leverpastej - Avslutningstal
2016-08-17 / Matilda Elofsson
Jag kommer inte ihåg så mycket från när vi skulle lämna över rosorna till niorna i 6:års. Förmodligen gick jag bara stelt fram till en väldigt lång person, stoppade rosen i handen på honom och sprang där ifrån. Det känns lite ofattbart att det imorgon är jag som ska få en ros. Avslutningen har alltid känts avlägsen, trots att vi alla visste att den dagen skulle komma.
Min inställning har varit typ: “Gå ut nian? Pffft, det är ju typ 6 år kvar” “Avslutning? Eller hur, det är ju typ 3 år kvar” och så vidare. Till och med i åttan brydde jag mig inte speciellt mycket om det, det kändes som att det var ljusår kvar. Men så fort förra sommaren tog slut och vi började nian blev vi inkastade i en värld av: “Vad ska du bli?” “Var ska du gå?” “Vilken linje?” “Vad ska du jobba med då?”
Plötsligt skulle jag börja förbereda mig på att lämna Strandskolan, där jag spenderat tid de senaste 10 åren, över hälften av mitt liv. Hur är det meningen att man ska hantera det? Själv har jag alltid haft svårt att släppa taget om saker. Jag har fortfarande kvar kapsylsamlingen jag samlade på mig på rasterna här i ettan, trots att den nu bara står och samlar damm i mitt rum. Den kapsylsamlingen är lite som den här skolan, jag har inte någon användning för den längre men det nostalgiska värdet är för högt för att bara slänga bort och inte tänka mer om.
I skolbänken har jag dock många gånger välkomnat tanken på att bara dra härifrån. Många, MÅNGA sega dagar och lektioner har gått förbi då allt man ville var att slippa skolplikt. Uppgifterna kändes meningslösa och dagarna tråkiga. Så varför kommer jag sakna det här stället? Trots alla utmaningar och dåliga dagar, vad är det som gör att det bara inte går att gå vidare? Förutom de grymma människor jag har träffat här är mitt svar minnena av de roliga stunderna. Jag kommer ihåg i lågstadiet hur vi lekte vargar i skogen, hur vi alltid körde nogger och burken, hur vi byggde med lego och kapplastavar och hur vi hittade på egna lekar och spel. Alla lekte med alla.
Nu är det uppenbarligen inte så. Alla är inte med varandra, alla passar inte ihop längre, men det är okej. Nu har vi inte ett och samma tankemönster längre, vi har utvecklat egna personligheter, nu är inte Pokémonkort och Littlest Pet Shop allt man tänker på längre. Många väntar bara på att få komma här ifrån, och nu är det inte långt kvar. Så ta en sekund och se på människorna omkring dig. Många av de här kommer du säkert inte se igen, och oavsett om du tycker det är en bra eller dålig sak tycker jag det är värt att notera de som påverkat dig under så många år.
När jag googlade efter inspiration till det här talet kom jag över ett citat som löd: “En bra lärare är som ett stearinljus, som tär ut sig själv för att lysa vägen för andra”. Stämmer inte det ändå rätt bra? En bra lärare borde ju vara någon som sätter elevers utveckling och välbefinnande före sin egen. Till en viss grad, man ska ju inte ta på sig mer jobb än man klarar av, men jag tror inte vi elever inser hur överväldigande det kan vara att vara lärare. Det är ju typ 60 av oss bara i den här årskursen, och tänk då att varje lärare ändå vet ett antal saker om dig och måste hålla koll på hur det går för just dig. Så naturligtvis finns det många lärare jag skulle vilja tacka, men inte så värst mycket tid. Så alla lärare som inte hör sitt namn nu ska ändå veta att ni påverkat mig och att jag inte kommer att glömma er. Tack Mia. Du var en av mina favoritlärare i mellanstadiet, trots att man var lite halvt rädd för dig ibland, men om inte det var respekt vet jag inte var det var. Tack Rosi. Tack för att du är så schysst och förstående, och för alla fina örnar du ritade på whiteboardtavlan. Tack Christer för alla skratt vi fått från de gånger du pekat på mattetalen på tavlan med långfingret. Tack Igge för alla historier du drog för oss när vi var små. Tack Anette för att du tog upp oss på vinden när vi var yngre, trots att vi aldrig lyckades få en glimt av spöket Torkel. Tack Petra för din - och det är nog bara så jag kan beskriva det här - bubblighet, och för att du är så lätt att prata med. Och tack Linda, en av de få sällsynta personer som faktiskt förstår vad jag menar hälften av tiden. Tack för att du bestämde att du ville bli lärare. Det krävs ett rejält slag mot huvudet för att jag ska kunna glömma dig. Tack allihopa för en minnesvärd skolgång. Jag skulle även varmt vilja tacka internet, google, wikipedia, microsoft word och framför allt copy paste för all generösa hjälp med uppsatser genom åren. Sist men inte minst vill jag tacka klassen, 9B.
Om jag samtalar med människor från andra skolor så kan jag höra saker som att deras lärare inte bryr sig, om mobbning, om klasskamrater som slänger elaka kommentarer till varandra och om elever som jämt är osams. Men när jag ser på min klass ser jag inte det. Okej, även om alla kanske inte är bästa vänner så känns det ändå som att man kan prata med alla och skämta med alla utan att någon tar illa upp. Så många personer här har gjort att jag är lättad över att mina föräldrar satte mig i just den här skolan. Och snart ska vi ta farväl av Strandskolan en sista gång. Imorgon ska vi få våra rosor av dem otroligt söta, men lite halvt förvirrade 6:åringarna vi hängde med förra veckan. Det har blivit dags att bryta oss loss från vår vardag och skapa en ny, även om det för mig personligen tyvärr innebär att jag inte kommer ha en 30 sekunders promenad till och från skolan varje dag längre. Vissa av oss kommer att hålla ihop, vissa av oss kommer hitta våra egna vägar fram i livet. Det enda som egentligen är säkert är att ingen vet vad som väntar, men det tycker jag faktiskt är spännande.
Det där lät nog väldigt cheesy men det är sant. Tack för min tid. Tack och hejdå.
Tillägg: Jag funderar ofta om jag skulle klara av att åka tillbaka i tiden 10 år och gå igenom allt igen, om jag skulle orka. Men för er, och den här skolan...ärligt talat, jag skulle göra det tusen gånger om.
Plötsligt skulle jag börja förbereda mig på att lämna Strandskolan, där jag spenderat tid de senaste 10 åren, över hälften av mitt liv. Hur är det meningen att man ska hantera det? Själv har jag alltid haft svårt att släppa taget om saker. Jag har fortfarande kvar kapsylsamlingen jag samlade på mig på rasterna här i ettan, trots att den nu bara står och samlar damm i mitt rum. Den kapsylsamlingen är lite som den här skolan, jag har inte någon användning för den längre men det nostalgiska värdet är för högt för att bara slänga bort och inte tänka mer om.
I skolbänken har jag dock många gånger välkomnat tanken på att bara dra härifrån. Många, MÅNGA sega dagar och lektioner har gått förbi då allt man ville var att slippa skolplikt. Uppgifterna kändes meningslösa och dagarna tråkiga. Så varför kommer jag sakna det här stället? Trots alla utmaningar och dåliga dagar, vad är det som gör att det bara inte går att gå vidare? Förutom de grymma människor jag har träffat här är mitt svar minnena av de roliga stunderna. Jag kommer ihåg i lågstadiet hur vi lekte vargar i skogen, hur vi alltid körde nogger och burken, hur vi byggde med lego och kapplastavar och hur vi hittade på egna lekar och spel. Alla lekte med alla.
Nu är det uppenbarligen inte så. Alla är inte med varandra, alla passar inte ihop längre, men det är okej. Nu har vi inte ett och samma tankemönster längre, vi har utvecklat egna personligheter, nu är inte Pokémonkort och Littlest Pet Shop allt man tänker på längre. Många väntar bara på att få komma här ifrån, och nu är det inte långt kvar. Så ta en sekund och se på människorna omkring dig. Många av de här kommer du säkert inte se igen, och oavsett om du tycker det är en bra eller dålig sak tycker jag det är värt att notera de som påverkat dig under så många år.
När jag googlade efter inspiration till det här talet kom jag över ett citat som löd: “En bra lärare är som ett stearinljus, som tär ut sig själv för att lysa vägen för andra”. Stämmer inte det ändå rätt bra? En bra lärare borde ju vara någon som sätter elevers utveckling och välbefinnande före sin egen. Till en viss grad, man ska ju inte ta på sig mer jobb än man klarar av, men jag tror inte vi elever inser hur överväldigande det kan vara att vara lärare. Det är ju typ 60 av oss bara i den här årskursen, och tänk då att varje lärare ändå vet ett antal saker om dig och måste hålla koll på hur det går för just dig. Så naturligtvis finns det många lärare jag skulle vilja tacka, men inte så värst mycket tid. Så alla lärare som inte hör sitt namn nu ska ändå veta att ni påverkat mig och att jag inte kommer att glömma er. Tack Mia. Du var en av mina favoritlärare i mellanstadiet, trots att man var lite halvt rädd för dig ibland, men om inte det var respekt vet jag inte var det var. Tack Rosi. Tack för att du är så schysst och förstående, och för alla fina örnar du ritade på whiteboardtavlan. Tack Christer för alla skratt vi fått från de gånger du pekat på mattetalen på tavlan med långfingret. Tack Igge för alla historier du drog för oss när vi var små. Tack Anette för att du tog upp oss på vinden när vi var yngre, trots att vi aldrig lyckades få en glimt av spöket Torkel. Tack Petra för din - och det är nog bara så jag kan beskriva det här - bubblighet, och för att du är så lätt att prata med. Och tack Linda, en av de få sällsynta personer som faktiskt förstår vad jag menar hälften av tiden. Tack för att du bestämde att du ville bli lärare. Det krävs ett rejält slag mot huvudet för att jag ska kunna glömma dig. Tack allihopa för en minnesvärd skolgång. Jag skulle även varmt vilja tacka internet, google, wikipedia, microsoft word och framför allt copy paste för all generösa hjälp med uppsatser genom åren. Sist men inte minst vill jag tacka klassen, 9B.
Om jag samtalar med människor från andra skolor så kan jag höra saker som att deras lärare inte bryr sig, om mobbning, om klasskamrater som slänger elaka kommentarer till varandra och om elever som jämt är osams. Men när jag ser på min klass ser jag inte det. Okej, även om alla kanske inte är bästa vänner så känns det ändå som att man kan prata med alla och skämta med alla utan att någon tar illa upp. Så många personer här har gjort att jag är lättad över att mina föräldrar satte mig i just den här skolan. Och snart ska vi ta farväl av Strandskolan en sista gång. Imorgon ska vi få våra rosor av dem otroligt söta, men lite halvt förvirrade 6:åringarna vi hängde med förra veckan. Det har blivit dags att bryta oss loss från vår vardag och skapa en ny, även om det för mig personligen tyvärr innebär att jag inte kommer ha en 30 sekunders promenad till och från skolan varje dag längre. Vissa av oss kommer att hålla ihop, vissa av oss kommer hitta våra egna vägar fram i livet. Det enda som egentligen är säkert är att ingen vet vad som väntar, men det tycker jag faktiskt är spännande.
Det där lät nog väldigt cheesy men det är sant. Tack för min tid. Tack och hejdå.
Tillägg: Jag funderar ofta om jag skulle klara av att åka tillbaka i tiden 10 år och gå igenom allt igen, om jag skulle orka. Men för er, och den här skolan...ärligt talat, jag skulle göra det tusen gånger om.