Nyheter från Sveriges alla skoltidningar på ett och samma ställe

Tyresö, Strandaren:

Avslutningstal

2021-06-15 / Sara Grahn

Efter dagistiden var jag tvungen att säga hejdå till ALLA mina dagiskompisar som skulle börja på Strandskolan. Men ensam sattes jag i Tyresö skola, då mina föräldrar ansåg att den var mycket “lugnare” och “trivsammare”. Men det stämmer inte. Killarna var stökiga och tjejerna ville bara leka med dockor.

I fyran började jag på Strandskolan. Tro det eller ej, den korta flytten som bara handlade om några hundra meter, öppnade upp nya dörrar för mig. Nya byggnader, nya människor och nya lärare. Jag kom hit med spänning och förväntan. En liten tjej som såg världen ur ett litet perspektiv och som bara levde för stunden. Jag intalade mig själv att det inte skulle vara några problem, men ändå kunde jag känna hur svetten började rinna i pannan när jag kom in i idrottshallen.

Första dagen gick och det var verkligen inga problem, jag blev bra välkomnad av mina vänner och kände mig snabbt som hemma. Det var nu jag äntligen fick spela fotboll på rasten. Inte nog med det, utan jag hittade även tillbaka till mina gamla dagiskompisar. Jag kände helt enkelt hur alla pusselbitar föll på plats.

Burken, alla Lenas skämt, allt skratt på alla lektionerna och den så kallade röda zonen vi i bordet längst bak i klassrummet blev kallade för. Vi skrattade iallafall igenom oss lektionerna vilket gjorde att tiden gick snabbt… Mitt största problemen i mellanstadiet var att jag inte fick följa med en kompis hem, eller att jag blev dunkad när vi lekte burken på rasten. Det här är problem jag kommer sakna, och problem som jag förmodligen aldrig mer kommer att ha, utan istället har jag fått nya problem, som till exempel all stress innan ett prov. All den stress som gör att man varken hinner träna eller vara med kompisar. All stress som gör en tvungen att plugga på helgen, men ändå bli missnöjd med C på ett prov. Jag kommer aldrig glömma alla SO analyser som har skrivits på flera sidor, alla labbrapporter som har fått en att gå i bitar och räknestugan på mattelektionerna som har fått en att somna. Men tro det eller ej, det är någonting jag kommer sakna.

I högstadiet var det dags att säga hejdå till alla teckningar på väggarna och klädkrokarna som hade bytts ut till gråa kala skåp. Jag gick i klass 7B, en klass som enligt mig var den roligaste av dom tre. Men för någon vecka sen frågade jag Gudrun hur hon skulle beskriva den, hon vände ryggen mot mig och sa “usch, det är nog den stökigaste klassen under alla mina år på strandskolan”.  Jag vill oavsett tacka pyjamasklubben för att ni gjorde denna klass till den roligaste jag gått i.

Till årskurs 8 skulle ännu ett klassbyte ske. Helt plötsligt blev mina prestationer och fokus på lektionerna mycket bättre. Klassbytet resulterade även bättre betyg, och helt plötsligt blev känslan av att lyckas få bra provresultat något jag strävade efter. Och inte nog med det, jag lyckades även hitta ett nytt kompisgäng som jag vill säga ett stort tack till. Tack för att ni har gjort min sista tid på Strandskolan till den bästa.

Om jag skulle jag beskriva mina tankar under tiden på högstadiet så skulle jag säga att den gick upp som en sol, men ner som en pannkaka efter att vi fick reda på att klassen skulle splittras till åk 8. Med facit i hand kan jag konstatera att känslan var fel, för det här är en tid jag aldrig kommer att glömma.

Att jag har tagit igenom mig allt detta är en stolthet som jag kommer bära med mig hela livet. Som mycket annat i livet kan man inte klara allting själv, så tack alla kajutans lärare för den tiden ni har lagt ner på mig för att jag ska lyckas. Ett extra stort tack till Jonatan Åhlund för all tid och energi du har lagt ner på oss för att vi ska lyckas. Jag kommer aldrig glömma Robbans skämt som man var tvungen att skratta åt, alla mysiga slöjdlektioner och inte minst alla livsviktigt-lektioner vi hade med världens bästa Nettan.

Idag står jag här på Strandskolan. Jag står på skolan där jag har gått in och ut genom samma gamla dörrar i 5 års tid… Jag vill tacka alla mina fina vänner, som under hela min skolgång har funnits vid min sida och stöttat mig i mina allra svåraste situationer. Och tack alla klassbyten som har lett mig dit jag står idag… 10 år i grundskolan men en känsla av att det bara har gått några månader har nu lett mig till mållinjen jag länge har sprungit efter. 

Läs artikeln på Strandaren    |    Till skoltidningen Strandaren