Nyheter från Sveriges alla skoltidningar på ett och samma ställe

Tyresö, Strandaren:

När jag var fem år fantiserade jag om att smita från min dagisgård

2019-06-13 / Jonas Åhlund

Jag ville hoppa över det staket som omringade dagisgården, springa därifrån och aldrig mer återvända. Det fanns dock några saker som hindrade mig från att göra det. Jag var endast 120 centimeter lång och staket nådde upp till min haka. Inte heller hade jag det mod som krävdes för att försöka ta över mig detta staket, bryta mot dagisgårdens regler och ge mig ut i den stora världen på egen hand.

Denna dagisgård finns cirka 50 meter från den byggnad vi befinner oss i - och eftersom att jag fortfarande befinner mig så pass nära denna gård, är det som om jag inte än tagit mig över detta staket.

Dagen är äntligen kommen - jag redovisar mitt avslutningstal, och jag känner mig mer redo än någonsin att sluta i denna skola. I snart två år har jag känt mig klar i denna skola - jag är redo för en förändring. Jag har snart spenderat 12 år på denna skola, och jag kan inte vänta på att gå ut. Min första tanke var att skriva om min första dag i denna skola - men helt ärligt minns jag ingenting från den. Jag kan istället berätta om läsåret i åttan, som var mycket viktigt för mig.

Det var under detta läsår som jag gav skolan en chans, och jag insåg att man kunde lyckas. Trots all den stress, slit och kamp som skolan innebar, fann jag ändå någon sorts glädje i det hela - något som jag tidigare aldrig upplevt.
Veckorna efter påsklovet var fyllda av nationella prov, inlämningar och stress. Dessa veckor var några av de tuffaste under hela min skolgång - jag trodde aldrig att jag skulle klara de, och jag var nära att ge upp. Men att vi står här idag, är ett kvitto på att jag och mina vänner klarat av denna period av slit och ofrivilligt engagemang.

De obeskrivligt tuffa åren i grundskolan är nu över, och jag måste erkänna att glädjen från vänner och händelser, kompenserar dessa år. Utan den glädje jag fått uppleva, hade grundskolan känts som en livstid. Känslorna, ilskan och glädjen som jag upplevt under dessa år, har nästan tagit kål på mig. Jag kan knappt vänta på att gå ut ur denna skola, den sista gången någonsin, och aldrig mer vända mig om igen. Jag säger inte att den tuffa tiden är slut - för jag är fullt medveten om att gymnasiet blir minst lika tuff - men steget att gå ut grundskolan, har fått mig att inse att det faktiskt går att ta sig igenom tuffa tider. Nu är det dags att avsluta detta tal, och när jag gör det avslutar jag också en hel skolgång på Strandskolan.

Med det sagt kan jag äntligen sluta fantisera, för att jag är redo. Jag är redo att ta mig över det hinder som omringat mig under alla dessa år, redo att ta mig ut i den värld som tidigare verkat så stor och skrämmande. Det tidigare så oöverstigliga dagis-staketet, verkar idag kunna överstigas med ett enda steg. Ändå finns det någonting som ändå håller mig kvar - som gör att jag inte tar detta enkla steg, som säger till mig att jag inte borde hoppa över staketet.
Det som gör att jag tvekar är att alla mina minnen, min barndom, finns här - innanför staketet. Samtidigt är jag rädd för vad som kommer näst, vilka nya hinder jag kommer stöta på genom mitt liv.

Men, jag har nu bevisat att det går att besegra dessa hinder - och jag är redo att lämna denna plats, och den dagisgård som omgett mig under alla dessa år. 

Läs artikeln på Strandaren    |    Till skoltidningen Strandaren