Vart tog tiden vägen?
2024-05-31 / Isse Camberving
Jag vet inte vad jag ska börja. Från att jag stod på skolgården, väntade på att klockan skulle bli 8 och alla skulle gå in på sin lektion. När jag stod där inför klassen nervös, exalterad och framförallt nyfiken på min nya klass och presenterade mig vad jag hette med darrig röst till nu när jag går ut grundskolan om någon timme och är självsäker, glad och återigen nervös, men den här gången inför gymnasiet. Vart tog tiden vägen?
12 juni 2024 står jag här framför skolan och ska berätta mitt sista tal i grundskolan. Min sista text jag skrev på Maries lektion. Sista gången jag öppnar mitt skåp. Sista gången jag säger hej till lärarna. Snart är allt slut.
Nu har jag gÃ¥tt cirka 890 skoldagar här. Nu börjar resan nÃ¥ sitt slut. Varje morgon jag har gÃ¥tt upp ur sängen och funderat pÃ¥ om jag ska skippa skolan eller om jag bara ska kämpa pÃ¥ sÃ¥ har jag alltid valt det sista. Jag tror att jag talar för fler än mig själv när jag säger att dagarna har varit mÃ¥nga dÃ¥ jag har kommit till skolan med trötta ögon, en slut kropp och en hjärna som önskade att den kunde bada i socker men jag har kämpat, vi har kämpat och vi har kämpat tillsammans sÃ¥ vi har nÃ¥tt dit vi är idag.Â
Strandskolan har gett mig minnen som jag aldrig kommer glömma. Till exempel när vi gjorde en film om Gustav Vasa i 5:an, skräckvandringen pÃ¥ öppet hus, innebandymatchen mot lärarna, paddlingen och inte minst de fruktansvärda orienteringsdagarna. Ibland har inte skolan kännt sÃ¥ roligt. Ibland kändes det som att man har stress, Ã¥ngest, oro och inte rötter och vingar som lärarna ibland säger. Ibland sÃ¥ har jag nästan gett upp skolan men Strandskolan gjorde sÃ¥ att jag inte gav upp. Strandskolan har gjort sÃ¥ att jag har kommit in pÃ¥ mitt drömgymnasium och mycket mer.Â
Det är inte sorgligt att lämna hela grundskolan. FrÃ¥n att gÃ¥ i femman och vänta pÃ¥ att Karins visselpipa skulle vissla tills nu när jag stÃ¥r här, redo för att gÃ¥ ut hela grundskolan. Nu stÃ¥r jag här för att ta ett farväl till Strandskolan. Strandskolan har gjort mycket för mig även fast jag inte tror det.Â
Större delen av högstadietiden fick jag förtroendet att delta i elevrådet vilket var en lärorik och rolig sak inom skolan som gjorde att man fick lära sig att ta ansvar och vara en talan för en hel klass, vilket gjorde att man behövde samarbeta och komma överens med andra personer.
Snart har jag ätit min sista lunch i skolan. Nu blir det inget mer tyska pratande med kocken och inte heller mer skratt med de andra som jobbar i köket. Ett stort tack till er som faktiskt under det sista Ã¥ret har fÃ¥tt mig att ibland längtat till lunchen dÃ¥ er kvalitet och smak pÃ¥ maten har bevisat att skolmat inte behöver vara smaklös, torrt och trÃ¥kigt. Ni har det senaste visat att man kan servera skolmat med god smak och ny inspiration.Â
Ibland kan det vara svÃ¥rt att förstÃ¥ att de vuxna faktiskt bryr sig om oss elever. 2022 blev min bror som ocksÃ¥ gick här pÃ¥ skolan sjuk i cancer. FrÃ¥n dag ett sÃ¥ har jag alltid känt att bÃ¥de ni lärare och mina vänner har funnits där för mig även i de mörkaste stunderna. Stort tack till er för hjälpen genom den tiden.Â
Nu vill jag tacka Strandskolan och säga hej då för min del, tack.
 ÂÂ
 ÂÂ
Läs artikeln på Strandaren | Till skoltidningen Strandaren