Runa bjöd på en unik soaré

Runas soaré i år var historisk. Precis som det mesta vid Vasaskolan under det senaste året tog Runa sin soaré till en ny nivå genom att spela den utan publik i lokal och i stället vald de digitalt. Känslan som brukar infinna sig i en teaterlokal med dämpad belysning och en entusiastisk publik infann sig naturligtvis inte. Det fanns saker som vann på digitaliseringen, ljudet nådde alla som såg på mycket väl, och det var ingen svårighet att följa med i kuplettexterna. Soarén var kort, två och en halv timme, men då fick vi inget soaréband och, värst av allt, ingen runakaka i pausen som uteblev denna gång.

Soarén då? En i grunden mycket traditionell i fyra akter som vanligt sammansatta på ett sätt som får publiken att fundera över en gemensam nämnare. Större delen av föreställningen var inspelad på den scen som det brukar vara, men denna gång hade man dessutom filmat inslag vid skolan, i Esplanaden, i Norra skolan och på andra platser. Sången var också som det brukar, från medelmåttig till mycket bra. Under senare tid har soaréerna haft mer och mer inslag från Verdandis spex, det fanns rester kvar men var i år kraftigt nedtonat.

Coronasoarén, som den väl kommer gå till historien som, var ett en väl genomförd föreställning och en uppmuntran efter förra årets soaré och spex som aldrig kunde spelas. Stort tack Runa!