Göteborg, På resande fot med familjen Hägglin:

Öken

2017-12-28 / Anders Hägglin

I Namibia kan man avnjuta naturliv av många slag och deras "communal censervancies", där bybor kombinerar djurhållning och odling med vilda djur och tjänar pengar på detta, har blivit en exportvara till andra afrikanska länder. Men även om den enorma Etosha-parken i norra Namibia är en av världens bästa platser att beskåda storvilt, så är det för öknen man åker dit.

Rätt upp ur marken

Där måste man bara klättra upp. Hur gamla är de nu egentligen

Vacker röd öken

Röd öken med lite grönt

Här har vattnet tagit slut

Ytvattnet alltså, det måste finnas något en bit ner i marken

Bra öken i Namibia, med träd som ger skugga

och det behövs ingen is för att spränga berg

Det går bra att dela klipporna med värme

Öken kan låta lite tråkigt och enahanda, men inget kan vara mer felaktigt. Det finns ingen enformighet i öknen. Sand blir till grus och klippblick. Färgen går från svartaste svart via brunt, rött och ockra till gult, ja nästan till vitt. Bergen höjer sig dramatiskt över omgivningen med Brandberg som ett enastående exempel. Men missa inte vindslipade klippformationer som oväntat sticker upp högt ur sanden.

Sanddyn 45, den heter så på grund av rasvinkeln.

Nu börjar vi!

Fast C är smart och går ner

Det går fortare neråt. C står på backen nere till höger

Det är bara en bit kvar. Nu går vi i varandras fotspår

Det är bara att hänga i, hela vägen in i kaklet

På toppen, det måste man skriva hem om

Tjejeerna är lite mer modesta efter prestationen

Men det är tufft på toppen, men det är väl så det skall vara.

Sanddynerna reser sig upp till 300 meter höga, där turister med gott mod pulsar uppåt. Och för den med fyrhjulsdrift på sitt fordon går det bra att fara fram i hög fart över sandvidderna. Mitt i allt detta möter man en enstaka struts eller en oryxantilop. Oryxen med sina långa, nästan meterlånga horn, som fungerar som kylsystem i hettan.