Göteborg, På resande fot med familjen Hägglin:
På väg mot semesterlättja
2015-08-04 / Anders Hägglin
Resenärers fördragsamhet med motgångar och incidenter skiljer sig mycket åt. En hel del verkar bero på dagsformen då backpackers kan vara coola ena dagen och hysteriska nästa dag. Konventionella turister klagar alltid på något! Erfarna resenärer hanterar situationerna på bästa sätt och väljer sina krig med omsorg. Med ett leende kommer man djävligt långt!
På busstationen i Vientiane fann vi vår sovbuss som skulle ta oss ända ner till Pakse i södra Laos. Där skulle vi byta till en minibuss för den sista biten till vår destination, ön Don Det. Bussen föreföll vara av viss klass och våra dubbelsängar var givetvis alltför korta för fullängdsmän, men något annat hade vi inte förväntat oss.
Sakta rullade vi ut från stationen med oroväckande ljud från bussens växellåda som ackompanjemang till färden. Våra platser var i den bakre halvan av bussen och jag tror jag låg ganska nära sagda låda som växlar. Vid vårt första stopp för att plocka upp ytterligare några passagerare glömde vi en tjej som gått på toaletten, som vi fick vänta in lite senare när hon kom ifatt oss i taxi.
Under natten slumrade jag lite men vid ett tillfälle när jag var vaken kände jag att bussen rullade fram på tomgång. Chauffören gjorde några försök att få in en växel men slutligen stannade vår buss vid vägkanten. Det fanns några hus en bit från bussen där det lyste. Några passagerare passade på att ta en kissepaus och jag gjorde likadant. Sedan kollade jag på våra chaufförer som lite planlöst öppnat luckorna till motorn längst bak. En annan sovbuss från samma bolag stannade då bakom oss. Jag fattade att vår buss inte skulle komma att åka en meter till och väckte mitt sällskap. Vi tog oss ut och jag fixade platser i den redan halvfulla nya bussen och grabbarna sattes att övervaka så att vårt bagage flyttades över.
Vi kom fram! Och alla resenärerna i den trasiga bussen fick på något sätt plats i den nya.
Efter en kortare färd med minibus, som inleddes med att vi först packades in i en buss för att sedan tvingas debarkera för att byta och sedan slutligen packas in i den första bussen igen, nådde vi Mekongfloden. Ett par hundra meters promenad med bagaget tog oss genom den lilla byn och fram till bryggan där longtailbåtarna som skulle ta oss över floden låg.
Efter en kortare färd med minibus, som inleddes med att vi först packades in i en buss för att sedan tvingas debarkera för att byta och sedan slutligen packas in i den första bussen igen, nådde vi Mekongfloden. Ett par hundra meters promenad med bagaget tog oss genom den lilla byn och fram till bryggan där longtailbåtarna som skulle ta oss över floden låg.
Vi och vårt bagage lastades och så gled vi in mot stranden på Don Det. Ingen brygga på den sidan, men en vinglig stock fanns för dem som inte klev ner i vattnet för att ta sig iland. Då vi var lite oense om geografin på ön och läget på vårt guesthouse gick jag åt ett håll och de övriga tre åt ett annat. Genomsvettinga möttes vi när våra cirklar gick i varandra igen och då fann vi vårt ställe, hittade semesterlunken och intog middag på Sengthavan Guesthouse and Restaurant.
Vi och vårt bagage lastades och så gled vi in mot stranden på Don Det. Ingen brygga på den sidan, men en vinglig stock fanns för dem som inte klev ner i vattnet för att ta sig iland. Då vi var lite oense om geografin på ön och läget på vårt guesthouse gick jag åt ett håll och de övriga tre åt ett annat. Genomsvettinga möttes vi när våra cirklar gick i varandra igen och då fann vi vårt ställe, hittade semesterlunken och intog middag på Sengthavan Guesthouse and Restaurant.
Detta visade sig vara en alldeles utmärkt restaurang som vi fortsatte att frekventera även när vi bytt upp oss i vårt boende.
Läs artikeln på På resande fot med familjen Hägglin | Till skoltidningen På resande fot med familjen Hägglin