Skolgång
2022-05-31 / Joseph Church
Min resa här började för fyra år sedan, jag såg runt i min nya stora skola och såg nya ansikten, nya klasskompisar och nya vänner. Jag visste bara att jag skulle trivas här, jag fick min första kompis, Alexandros. Vi hade samma intressen, vi spelade tv-spel i, vi skämtade med varandra, vi bråkade, vi skrattade, sånt som man förväntar sig.
Då kom sexan, han hade flyttat, jag var utan kompis. Skolan blev jobbigt, jag presterade dåligt, jag hade kort stubin, jag kände mig utanför, avskydde alla, allt kändes falskt. Till slut var sexan slut, det blev sommarlov och jag började umgås med nya vänner, de här personerna hade också samma intressen som mig, jag kände en slags lättnad. Jag hade börjat tillhöra en ny grupp av vänner som fick mig att trivas
Sjuan hade börjat och alla hade blivit mycket längre och större än mig och jag började känna mig outvecklad. Det var ny klass och jag fick lära känna folk som jag inte haft chansen att prata med innan. Sjuan blev mycket bättre men det blev också mycket svårare, jag behövde ta skolan på mer allvar och det hade jag svårt med, min fokus var extremt dålig och jag gjorde fortfarande dåligt ifrån mig. Jag ville inte plugga och gav jämnt upp, jag var ofta på gränsen i många ämnen och fick skäll av mina föräldrar. Jag kände mig som en besvikelse och ville många gånger bara springa iväg.
8:an blev bättre, jag gjorde bättre ifrån mig, jag tog mer ansvar, jag blev gladare men jag saknade fortfarande fokus, 8 an var en av de tråkigaste period som jag absolut hatade, ingenting hände och corona var en stor grej som förstörde hela året, vi spenderade mycket tid hemma under skolgången och det ruinerade allt. Och nu när 9:an kommer till ett slut känner jag ånger för tiden som jag slösat bort men också en lättnad att skolan kommer till ett slut, 9an har varit en av de svåraste perioderna för mig, jag har under hela året känt stress och ångest, jag har inte känt att det har funnits tid för att förbättra och lära mig nya saker. Trots allt det har min styrka kommit ifrån mina kompisar, det jag vill förtydliga är att mina kompisar är anledningen till att jag har fortsatt kämpa och inte gett upp trots dåliga förväntningar.
Sjuan hade börjat och alla hade blivit mycket längre och större än mig och jag började känna mig outvecklad. Det var ny klass och jag fick lära känna folk som jag inte haft chansen att prata med innan. Sjuan blev mycket bättre men det blev också mycket svårare, jag behövde ta skolan på mer allvar och det hade jag svårt med, min fokus var extremt dålig och jag gjorde fortfarande dåligt ifrån mig. Jag ville inte plugga och gav jämnt upp, jag var ofta på gränsen i många ämnen och fick skäll av mina föräldrar. Jag kände mig som en besvikelse och ville många gånger bara springa iväg.
8:an blev bättre, jag gjorde bättre ifrån mig, jag tog mer ansvar, jag blev gladare men jag saknade fortfarande fokus, 8 an var en av de tråkigaste period som jag absolut hatade, ingenting hände och corona var en stor grej som förstörde hela året, vi spenderade mycket tid hemma under skolgången och det ruinerade allt. Och nu när 9:an kommer till ett slut känner jag ånger för tiden som jag slösat bort men också en lättnad att skolan kommer till ett slut, 9an har varit en av de svåraste perioderna för mig, jag har under hela året känt stress och ångest, jag har inte känt att det har funnits tid för att förbättra och lära mig nya saker. Trots allt det har min styrka kommit ifrån mina kompisar, det jag vill förtydliga är att mina kompisar är anledningen till att jag har fortsatt kämpa och inte gett upp trots dåliga förväntningar.